Klockan är 4 P.M. (post meridiem, eller helt enkelt 16:00 för vanligt fôlk) Darwin Time. Det är en ovanligt sval dag med ovanligt lite att göra. Jag bestämmer mig för att ge barfotalöpning på stranden ett nytt försök.
Väl på plats känner jag att temperaturen inte bara går att överleva, utan till och med är behaglig. Vinden blåser friskt och solen lyckas inte riktigt tränga igenom molnen. Mina ladder slängs åt sidan och jag tar mina första löpsteg. Så ja, tyngden på främre trampdynan hela tiden. Lite lätt framåtlutat, korta steg. So far so good. Ett par hundra meter flyter förbi och jag ökar takten. Allt känns förvånansvärt bra. Till och med riktigt bra. En knasbra spellista i öronen, en horisont långt borta som ögonen bara ligger och guppar på. Enda plagget på kroppen är ett par slitna Daidosshorts (japp, commando är grejen här). Skallen är helt tom. Till och med vinden gjorde sitt jobb och spelade i mitt korta hår, som jag hade skrivit om jag var författare istället för ingenjör. Min kroppshydda på 85 kilogram var som försvunnen. Allt bara flöt på, steg efter steg. It was beautiful.
Det var omöjligt att avgöra om jag sprungit 5, 10 eller 15 km, då stranden är identisk så långt sikten tillåter. Men efter att jag vänt och sprungit tillbaks kändes allt bara underbart. Ni kan konsumera kläder eller idka samlag så mycket ni vill, men den endorfinnivån jag var uppe i kommer ni inte nå.
Barafotalöpning på stranden - definitivt en ny hobby.
Turbofötterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar