Blablah blablablah blah blah. Armen.

Häromkvällen kom universitetets bibelstudiegrupp till International House för att presentera sig. Till min, och även deras, stora förvånelse blev det en ganska stor uppslutning. Ni som känner till min religiösa läggning kan förstå att jag blev lättad när det visade sig att majoriteten av besökarna kom för att det bjöds på gratis mat. Men inte alla.

Varenda australiensare delade min åsikt om i vilken sandlåda religion hör hemma. Annat var det med jänkarna. Några dagar tidigare frågade en av mina amerikanska vänner om jag ville med på service. Vadå service, vad är det som ska servas? Inget ska servas. I dagens språklektion får ni lära er att service betyder gudstjänst. När jag väl förstod vad han menade, och att han dessutom var fullt allvarlig, tackade jag nej samtidigt som jag kvävde ett jättesmil. Men han behövde inte gå ensam, han hade allt sin tappra falang av nordamerikanska Jesusdyrkare i släptåg.

Tydligen så går det till så i staterna. En annan amerikansk vän till mig, som för övrigt har ett leverne som knappast leder till att han kommer att få knacka på pärleporten i livet efter detta,  berättade att på söndagsmornarna, då jagar pappa svärandes upp en ur sängen, för till kyrkan, dit ska man. Det är också enda tillfället han använder skjorta.

Jag blev ombedd att läsa igenom en CV. Först en rubrik med arbetslivserfarenhet, som följdes av utbildningsrubriken. Allt såg bra ut. När jag läste tredje rubriken blev jag ställd. Church. En tredjedel av CV:n bestod av info angående vad personen i fråga gjort inom kyrkan. Jag sa till honom att jag kanske inte var rätt person att kritisera CV:n...

Av någon anledning kommer jag osökt att tänka på

en delikat musikvideo, där allt foto kommer

från en sekt av något slag.

(Om någon av mina läsare av någon anledning tog illa upp, så var det inte min mening. För det allra mesta så respekterar jag åsikter, även om jag inte delar dem.)