Många av er är nog bekanta med min tendens att bli väldigt äcklad. Jag ser absolut ingen humor i att prata om spyor, varbölder eller ut-och-in-vända rektum, särskilt inte under lunchen. Länkarna på existenz.se med varningsskyltar klickar jag inte frivilligt på. Med detta sagt förstår ni nog att jag inte var överförtjust när jag fick veta att, på labben i min Anatomy & Physiology-kurs, skulle vi dissekera grishjärtan.
Jag ska inte ljuga, jag var både orolig och rädd när jag stod där framför hjärtat, iklädd labbrock och latexhandskar med skalpellen i handen. Magen var lugn en minut, och jag såg min chans att börja. Jag tog hjärtat i näven och skar från höger förmak till höger kammare, för att se på allt äckel inuti. Hm, det här var ju inte så pjåkigt. Hjärtat ser ju ut nästan precis som på de tecknade bilderna i boken. Snarare mer fascinerande än äckligt. Och så fortsatte det, klippte lite här, peta lite där, stoppa fingret i aortan för att se det komma ut i vänster kammare, snyggt!
Två timmar senare var de enda men jag fått känslan av att vara lite mer fullbordad som människa. Den simpla nyckeln, mina kära läsare, är att våga. Gärna varje dag.
De tunnare väggarna avslöjar att vi tittar på
höger kammare och förmak. Det trådiga ni ser
är klaffarna som skiljer de båda delarna åt.
(Baz Luhrmann har gjort om Sunscreen Speech till en raplåt. Med största sannolikhet finns den på Spotify och jag rekommenderar er att lyssna.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar