Om gymkulturen

Jämfört med många andra länder i världen kan ju Sverige och Australien tyckas vara ganska lika, vilka de också på många sätt är. Jag upplevde inte någon större kulturchock när jag kom, och jag har inga vidare problem med att passa in. Det finns dock ett uppenbart ställe där man känner sig lite malplacerad: gymmet.

'Gymmet är sproilans nytt!' sa folk till mig när jag pratade om träning här i början. Sure bacon, själva byggnaden må vara ny, men det gäller inte utrustningen. Under tidigt 70-tal konverterade australiensarna från brittiska tramsenheter till meter-systemet. Vikterna inte bara ser förbannat gamla ut, utan måste faktiskt vara från tiden före konverteringen skedde, då alla vikter ges i pounds. Detta gör det lite extra lurigt när man vill använda hantlar, eftersom inga vikter står på, utan man får helt enkelt börja räkna skiva för skiva på sin handel för att sen konvertera till kilogram.

Ännu har jag inte hunnit blogga om hur lata folk är här nere, men det kommer. Till exempel så tar de allra flesta bilen till gymmet. Jag bor cirka 8 minuter från gymmet. Min granne till höger, som då bor cirka 7 minuter och 57 sekunder från gymmet, tar även han bilen till gymmet. Ironi när den är som bäst.

Väl på gymmet tränar folk i sina vanliga kläder. Även om 'vanliga kläder' här ofta innebär t-shirt och shorts kan jag inte låta bli att undra över fördelen att träna i bomulls-t-tröja, jeansshorts och flipflop istället för funktionsmaterial och riktiga skor.

De ytterst få kvinnor som tar sig till gymmet gör en tveksam insats. De tränar ofta i par, ofta på löpbandet (språklektion: treadmill) på låg hastighet. Man måste ju kunna prata om hur full man var i helgen samtidigt liksom. När de inte längre har något att prata om är det dags att spana killar. Om det råkar vara någon pudding i närheten så tar de maskinen bredvid och säger högt 'undrar hur man gör på den här maskinen', varpå killen möjligtvis avbryter sitt set för att förklara. Skulle han inte göra det tröttnar damerna på gymmet, duschar, kör hem för att äta pommes frites (brit/au eng: chips) och sås med gott samvete, då de spenderat en hel halvtimme på gymmet.

En sak ska jag dock ge de australiensiska knasbollarna: gymmet öppnar 06:00, och trots tiden är det mycket folk där. Motivationen och morgonpiggheten är jag uppriktigt avundsjuk på.