Idébanken är tömd och jag har inte mycket mer att dela med mig av. Dessutom har jag varit i mitt hemland i mer än tre veckor i skrivande stund. Det är med andra ord dags att lägga bloggen på hyllan. Innan jag gör det vill jag bara ta tillfället i akt att i ett sista inlägg tacka alla de som följt mig på mina äventyr i Australien. Google Analytics berättar för mig att ni faktiskt varit drygt 100 unika läsare för varje inlägg, kul! Skulle ni vilja komma i kontakt med mig, men av någon anledning finner det svårt kan ni nå mig på erikjoha111@student.kau.se.
Erik och en termin down under, over and out!
torsdag 14 juli 2011
Det bittra slutet
Det är den 18:e juni och en märklig stämning har sänkt sig över North Flinders International House. En molokenhet har spridit sig över hela stället och leenden har för första gången blivit sällsynta. Vad är det som har hänt egentligen? Jo, terminen är slut och idag åker förste man (läs: kvinna) hem. 24 timmar senare är det min tur.
När man alltid umgås, äter mat, festar, solar, borstar tänder och i stort sett spenderar all sin vakna tid ihop blir man fruktansvärt tajta, även om det bara rör sig om 17 veckor. Trots att vi alla har helt olika nationaliteter och genuppsättningar har umgängeskretsen fungerat precis som en familj. En familj som nu ska splittras och skickas till helt olika delar av världen. Det är alltså inte konstigt att stämningen är så hemskt jobbig. Det var nästan skönt att dela ut de sista kramarna på Darwin International Airport och lämna för mitt flyg, bara för att få slut på lidandet.
Till mina vänner från NFIH, som jag för övrigt vet är flitiga med Google Translate, vill jag bara be er att inte oroa er. Vi kommer ses igen, förr eller senare. Tills dess ska ni ha tack för att ni gjorde tiden till min utan tvekan bästa termin.
När man alltid umgås, äter mat, festar, solar, borstar tänder och i stort sett spenderar all sin vakna tid ihop blir man fruktansvärt tajta, även om det bara rör sig om 17 veckor. Trots att vi alla har helt olika nationaliteter och genuppsättningar har umgängeskretsen fungerat precis som en familj. En familj som nu ska splittras och skickas till helt olika delar av världen. Det är alltså inte konstigt att stämningen är så hemskt jobbig. Det var nästan skönt att dela ut de sista kramarna på Darwin International Airport och lämna för mitt flyg, bara för att få slut på lidandet.
Till mina vänner från NFIH, som jag för övrigt vet är flitiga med Google Translate, vill jag bara be er att inte oroa er. Vi kommer ses igen, förr eller senare. Tills dess ska ni ha tack för att ni gjorde tiden till min utan tvekan bästa termin.
En sån där djup bild. Tagen av Ria.
söndag 3 juli 2011
En termin i plus och minus
Vistelsen är som sagt över, vilket är tråkigt på många sätt, men betyder också att jag nu sitter med facit i hand. Därför ska jag nu summera 18 veckor i punktform, kategoriserat som negativt och positivt.
- Skolan. Alldeles för lätta kurser i ett alldeles för lågt tempo och tveksamma insatser från lärarna under de väldigt få föreläsningarna. Det jag lärde mig på föreläsningar under 12 veckors tid kunde jag lärt mig på halva tiden genom att surfa runt på Wikipedia.
- Maten. Ta vilken maträtt du vill, dränk den i ost och gravy, servera med pommes frites så har du genast en australiensk middag.
- Prisnivån. Australienska löner ligger en bra bit över svenska. 19 dollar, eller ca 127 kr, timmen ligger lägsta lönen för simplaste jobbet på. Prisförhållandet till varor är ungefär samma som här. Det är alltså väldigt dyrt att leva i Australien, särskilt Darwin, om man inte jobbar där.
- De sista dagarna (mer info kommer).
+ North Flinders International House. Att bo i community är helt underbart. Är man sällskapssjuk går man ett varv runt huset så hittar man garanterat människor att plinka gitarr eller kasta football med.
+ Klimatet. Vill du slippa jackor och skor för att lämna hemmet? Alltid vara snyggt brunbränd kanske? Vad sägs om att slippa kolla tråkigt väderleksrapporter, eftersom du redan vet vad vädret ska bli? Då är Darwin the place to be.
+ Språket. Första dagarna var det jobbigt att vara den ende utan engelska som modersmål. Men efter två veckor var man mer eller mindre flytande. Några veckor senare kan man höra precis vilka länder folk kommer ifrån på grund av dialekt/brytning. Ytterligare ett tag senare var det jag själv som rättade stavfel och grammatik hos australiensare. När jag var hemkommen var jag obekväm i svenskan eftersom det är ett i jämförelse svårt, smalt och fattigt språk.
+ Människorna. Kanske är det en speciell typ av människor som gör utbytestermin. Eller så blir folk bara smittade av den avslappnade attityd som råder i Darwin. Oavsett vilket så har jag träffat en enorm mängd helt fantastiska människor, människor jag utan tvekan kommer ha kontakt med livet ut.
- Skolan. Alldeles för lätta kurser i ett alldeles för lågt tempo och tveksamma insatser från lärarna under de väldigt få föreläsningarna. Det jag lärde mig på föreläsningar under 12 veckors tid kunde jag lärt mig på halva tiden genom att surfa runt på Wikipedia.
- Maten. Ta vilken maträtt du vill, dränk den i ost och gravy, servera med pommes frites så har du genast en australiensk middag.
- Prisnivån. Australienska löner ligger en bra bit över svenska. 19 dollar, eller ca 127 kr, timmen ligger lägsta lönen för simplaste jobbet på. Prisförhållandet till varor är ungefär samma som här. Det är alltså väldigt dyrt att leva i Australien, särskilt Darwin, om man inte jobbar där.
- De sista dagarna (mer info kommer).
+ North Flinders International House. Att bo i community är helt underbart. Är man sällskapssjuk går man ett varv runt huset så hittar man garanterat människor att plinka gitarr eller kasta football med.
+ Klimatet. Vill du slippa jackor och skor för att lämna hemmet? Alltid vara snyggt brunbränd kanske? Vad sägs om att slippa kolla tråkigt väderleksrapporter, eftersom du redan vet vad vädret ska bli? Då är Darwin the place to be.
+ Språket. Första dagarna var det jobbigt att vara den ende utan engelska som modersmål. Men efter två veckor var man mer eller mindre flytande. Några veckor senare kan man höra precis vilka länder folk kommer ifrån på grund av dialekt/brytning. Ytterligare ett tag senare var det jag själv som rättade stavfel och grammatik hos australiensare. När jag var hemkommen var jag obekväm i svenskan eftersom det är ett i jämförelse svårt, smalt och fattigt språk.
+ Människorna. Kanske är det en speciell typ av människor som gör utbytestermin. Eller så blir folk bara smittade av den avslappnade attityd som råder i Darwin. Oavsett vilket så har jag träffat en enorm mängd helt fantastiska människor, människor jag utan tvekan kommer ha kontakt med livet ut.
tisdag 28 juni 2011
Fin på utsidan, men röten inuti
En dryg vecka har gått sedan min sista flight landade på svensk mark. Hjärtat bär dock fortfarande på ytterligare några få blogginlägg som jag tänker dela med er, trots att jag inte längre befinner mig på samma plats som bloggen. Först ut är Charles Darwin University.
Av en anledning okänd även för mig har jag ännu inte berättat om hur själva skolan ter sig. Long story short: läs rubriken igen. Vill ni ha en vidare förklaring föreslår jag att ni läser vidare.
Charles Darwin University, eller CDU, är stolta över sina 15 000 studenter. De är också stolta över sin position som mest isolerade universitetet i världen. Inget annat universitet har längre till närmsta grannuniversitet. Men de är inte stolta över kombinationen av de två ovanstående. Det har nämligen resulterat i att majoriteten av studenterna har valt att studera på distans. Alla föreläsningar ges därför som video-föreläsningar och vissa lärare har bara undervisning på cyberspace, trots att det finns studenter som faktiskt inte har mer än 5 minuter till CDU.
Jag har själv inte pluggat något annat i Sverige, men jag har hört att civilingenjör ska vara en av de mer krävande utbildningarna. Kanske är det därför jag blir lite, lite äcklad när jag i Australien kan lägga mindre än hälften av tiden jag lägger i Sverige och ändå komma undan med betyg som skulle vara imponerande i mitt hemland. Som om detta inte vore nog kan jag berätta att undervisningen fortgår under 12 veckor, eventuellt följt av 1-2 veckor av tentamina. Dessa 12-14 veckor kan jämföras med de 20 en termin i Sverige består av. Det vore inte fair att kalla australienska studenter dumma, men underutbildade är de definitivt.
Utsidan är å andra sidan något CDU kan stoltsera med. Relativ nybyggnad gör att skolan ser härligt futuristisk ut. De öppna ytorna är många och man behöver (och vill!) ofta gå utomhus för att ta sig mellan lektionssalar. Eftersom de två raderna ovan kanske inte var tillräckligt för att ge en exakt bild av skolan kommer här lite foton:
Av en anledning okänd även för mig har jag ännu inte berättat om hur själva skolan ter sig. Long story short: läs rubriken igen. Vill ni ha en vidare förklaring föreslår jag att ni läser vidare.
Charles Darwin University, eller CDU, är stolta över sina 15 000 studenter. De är också stolta över sin position som mest isolerade universitetet i världen. Inget annat universitet har längre till närmsta grannuniversitet. Men de är inte stolta över kombinationen av de två ovanstående. Det har nämligen resulterat i att majoriteten av studenterna har valt att studera på distans. Alla föreläsningar ges därför som video-föreläsningar och vissa lärare har bara undervisning på cyberspace, trots att det finns studenter som faktiskt inte har mer än 5 minuter till CDU.
Jag har själv inte pluggat något annat i Sverige, men jag har hört att civilingenjör ska vara en av de mer krävande utbildningarna. Kanske är det därför jag blir lite, lite äcklad när jag i Australien kan lägga mindre än hälften av tiden jag lägger i Sverige och ändå komma undan med betyg som skulle vara imponerande i mitt hemland. Som om detta inte vore nog kan jag berätta att undervisningen fortgår under 12 veckor, eventuellt följt av 1-2 veckor av tentamina. Dessa 12-14 veckor kan jämföras med de 20 en termin i Sverige består av. Det vore inte fair att kalla australienska studenter dumma, men underutbildade är de definitivt.
Utsidan är å andra sidan något CDU kan stoltsera med. Relativ nybyggnad gör att skolan ser härligt futuristisk ut. De öppna ytorna är många och man behöver (och vill!) ofta gå utomhus för att ta sig mellan lektionssalar. Eftersom de två raderna ovan kanske inte var tillräckligt för att ge en exakt bild av skolan kommer här lite foton:
The Strand. Perfekt för football-matcher. Gräset är gult
vilket betyder att vi är ett par månader in i torrperioden.
The Strand från en annan vinkel. Jag vill inte sträcka mig
så långt som att säga att arkitekturen är fin, men den är i alla
fall ball.
Food court. Ingen microvågsugn eller kylskåp finnes, men
väl ett antal grillar. Australien i ett nötskal.
Läkarstudenterna anses förstås vara CDU:s egna körsbär på
toppen och får därför flådigaste byggnaden.
Och domen lyder: Vill man gotta sig och njuta av omgivningen en termin är CDU perfekt, men vill man skaffa sig en prestigefylld examen finns det definitivt bättre skolor (och land) att välja på.
onsdag 15 juni 2011
Lov!
I fredags lämnade jag in sista tentan och gick således på sommarlov. Eftersom det egentligen inte finns någon sommar, eller någon annan årstid för den delen heller, så är väl sommarlov lite missvisande, men lov var det i alla fall! Detta firades genom att packa picket och åka till Dundee beach för en helgs campande.
Dundee beach har vi hört skulle vara ett mycket fint och trevligt ställe, väl värt de två timmarna det tar att köra dit. Efter dessa ord förväntar man sig att det faktiskt ska vara ett ställe, särskilt eftersom det finns utmärkt på karta. Helt fel. Dryga 150 clicks (språklektion: kilometer) efter start tar vägen slut. Vi har kommit fram till en strand och precis ingenting annat. Inte ett hus i sikte. Inte riktigt som vi tänkt oss, men det stoppar oss knappast.
Två dygn av lägereldar, umgänge, lustiga bakverk, för varma dagar och för kalla nätter var ett härligt slut på terminen. Dock upplevdes ingen större lättnad. Australiensarnas lathet återspeglas även i arbetsbördan på högskolestudierna.
Dundee beach har vi hört skulle vara ett mycket fint och trevligt ställe, väl värt de två timmarna det tar att köra dit. Efter dessa ord förväntar man sig att det faktiskt ska vara ett ställe, särskilt eftersom det finns utmärkt på karta. Helt fel. Dryga 150 clicks (språklektion: kilometer) efter start tar vägen slut. Vi har kommit fram till en strand och precis ingenting annat. Inte ett hus i sikte. Inte riktigt som vi tänkt oss, men det stoppar oss knappast.
Två dygn av lägereldar, umgänge, lustiga bakverk, för varma dagar och för kalla nätter var ett härligt slut på terminen. Dock upplevdes ingen större lättnad. Australiensarnas lathet återspeglas även i arbetsbördan på högskolestudierna.
Att klockan är 12 och skuggor obefintliga
stoppar inte en ingenjör med sovsäck
och silvertejp.
Mycket vila blev det. Extremt mycket.
Fria, glada studenter
Smorgastarta!
Sjätte juni är ju som bekant alla svenskars nationaldag (japp, jag är nu en hel vecka efter i bloggandet). Föga oväntat är Sveriges nationaldag inte en anledning till röd dag i Australien, men det betyder inte att jag var tvungen att fira ensam. Jag har tidigare blivit ombedd att laga(?) "classic Swedish smorgastarta", och vad kan väl passa bättre än att göra den på dagen självaste Gustav Vasa valdes till kung?
Det kan tyckas att jag behöver några decennier till på nacken innan jag sysslar med saker så som smörgåstårtebakande, men tack vare allas vår Google och en hjälpsam mor lyckades jag med lite receptidéer. Desto svårare blir det när en fåntratt inte tycker om skaldjur, en annan stolle är laktosintolerant och en tredje tomte är vegetarian. Trots motgångarna lyckades vi ändå knåpa ihop ett recept som alla var mer eller mindre nöjda med. Skåda resultatet nedan.
Smörgåstårtan var inte god nog att platsa på min egen topp-5, men det blev i alla fall den godaste (och enda) smörgåstårta mina middagsgäster ätit.
Det kan tyckas att jag behöver några decennier till på nacken innan jag sysslar med saker så som smörgåstårtebakande, men tack vare allas vår Google och en hjälpsam mor lyckades jag med lite receptidéer. Desto svårare blir det när en fåntratt inte tycker om skaldjur, en annan stolle är laktosintolerant och en tredje tomte är vegetarian. Trots motgångarna lyckades vi ändå knåpa ihop ett recept som alla var mer eller mindre nöjda med. Skåda resultatet nedan.
Smorgastarta är precis som smorgasbord ett av få ord
engelskspråkiga har lånat av svenskan.
Smörgåstårtan var inte god nog att platsa på min egen topp-5, men det blev i alla fall den godaste (och enda) smörgåstårta mina middagsgäster ätit.
söndag 5 juni 2011
Om alkoholproblem, rasförtryck och djävulskap
Jag ska nu försöka, i alla fall under ett enda inlägg, att vara gravallvarlig. Seriösa problem ska nu delas med mina läsare. I tidigare inlägg har jag nämnt höga alkoholskatter, märkliga öppettider och kriminalitet. Här kommer förklaringen:
För 250 år sedan kom de första britterna hit och erövrade landet vi idag känner som Australien. Enligt en märklig, gammal brittisk definition av ägarskap så var området obebott, då det inte fanns något jordbruk här. Att aboriginerna redan bott här i 40 000 år intresserade de vita männen föga, de fanns ju inga åkrar eller kor. Britterna utropade sig själva till ägare av Australien, och sedan dess har ursprungsbefolkningen fått lida folkmord och förtryck. Faktum är att aboriginerna hade väldigt begränsade rättigheter (ingen rösträtt, ingen rätt till utbildning etc.) fram till så sent som 70-talet.
Under 70-talet slopades allt "officiellt" förtryck, men mycket levde kvar. Det har dock blivit bättre och bättre sedan dess. I februari 2008 gick dåvarande premiärministern ut med en officiell ursäkt till ursprungsbefolkning för att tidigare förtryck.
Mina vita australien-vänner menar att rättighetsproblemen nu vänt istället, efter alla upprättelser och försök till integration i samhället. Till exempel så betalar staten bostadshyran åt aboriginerna med motiveringen att de inte ska behöva betala för att bo i ett land som är deras. För att uppmuntra till utbildning får man högre studiebidrag om man är av aborigianskt ursprung än om man är vit. Dessa specialbehandlingar tillsammans med gamla vanor leder till att människor från de två raserna fortfarande inte kommer särskilt bra överens.
Man ser ytterst sällan aboriginer umgås med någon från annat ursprung, utan de håller sig för sig själva. De har inget större behov av jobb, då deras bidrag är så pass höga att de ändå kan ha ett leverne, om än fattigt. Att ta till flaskan verkar tyvärr vara en lösning för många, och det har gått så långt att om man ser en svart man eller kvinna så är det mer regel än undantag att personen i fråga är full, oavsett tid på dygnet. När vi fann en dam liggandes mer eller mindre medvetslös mitt på trottoaren en kväll ringde vi ambulansen. Responsen från mannen i luren var "Är hon av aborigianskt ursprung?".
De brittiska australiensarna hyser visst ogillande mot ursprungsbefolkningen eftersom de människor man ser ofta är alkoholpåverkade och stökiga, plus att de får extra förmåner och blir specialbehandlade av regeringen. Samtidigt verkar aboriginerna inte göra några större insatser för att beblanda sig med människor från andra raser, eller för att anpassa sig i allmänhet. Delstatsregeringarna försöker lösa problemen genom att krysta fram lagar som inte hjälper särskilt mycket, och just nu verkar ingen lösning finnas på situationen.
För 250 år sedan kom de första britterna hit och erövrade landet vi idag känner som Australien. Enligt en märklig, gammal brittisk definition av ägarskap så var området obebott, då det inte fanns något jordbruk här. Att aboriginerna redan bott här i 40 000 år intresserade de vita männen föga, de fanns ju inga åkrar eller kor. Britterna utropade sig själva till ägare av Australien, och sedan dess har ursprungsbefolkningen fått lida folkmord och förtryck. Faktum är att aboriginerna hade väldigt begränsade rättigheter (ingen rösträtt, ingen rätt till utbildning etc.) fram till så sent som 70-talet.
Under 70-talet slopades allt "officiellt" förtryck, men mycket levde kvar. Det har dock blivit bättre och bättre sedan dess. I februari 2008 gick dåvarande premiärministern ut med en officiell ursäkt till ursprungsbefolkning för att tidigare förtryck.
Mina vita australien-vänner menar att rättighetsproblemen nu vänt istället, efter alla upprättelser och försök till integration i samhället. Till exempel så betalar staten bostadshyran åt aboriginerna med motiveringen att de inte ska behöva betala för att bo i ett land som är deras. För att uppmuntra till utbildning får man högre studiebidrag om man är av aborigianskt ursprung än om man är vit. Dessa specialbehandlingar tillsammans med gamla vanor leder till att människor från de två raserna fortfarande inte kommer särskilt bra överens.
Man ser ytterst sällan aboriginer umgås med någon från annat ursprung, utan de håller sig för sig själva. De har inget större behov av jobb, då deras bidrag är så pass höga att de ändå kan ha ett leverne, om än fattigt. Att ta till flaskan verkar tyvärr vara en lösning för många, och det har gått så långt att om man ser en svart man eller kvinna så är det mer regel än undantag att personen i fråga är full, oavsett tid på dygnet. När vi fann en dam liggandes mer eller mindre medvetslös mitt på trottoaren en kväll ringde vi ambulansen. Responsen från mannen i luren var "Är hon av aborigianskt ursprung?".
De brittiska australiensarna hyser visst ogillande mot ursprungsbefolkningen eftersom de människor man ser ofta är alkoholpåverkade och stökiga, plus att de får extra förmåner och blir specialbehandlade av regeringen. Samtidigt verkar aboriginerna inte göra några större insatser för att beblanda sig med människor från andra raser, eller för att anpassa sig i allmänhet. Delstatsregeringarna försöker lösa problemen genom att krysta fram lagar som inte hjälper särskilt mycket, och just nu verkar ingen lösning finnas på situationen.
söndag 29 maj 2011
Pålägg of the day
Att folk som hela tiden bor upp-och-ner och har virvlar åt fel håll när de spolar blir tillslut lite märkliga. Men också kreativa. Vad gör man när man får slut på onyttiga pålägg till sin toast? Hittar på egna förstås! Jag fann de här lirarna häromdan:
Oklart ansiktsuttryck. Är det ett arrogant "Jag är fan bäst,
jag uppfann chipsmackan." eller bara besviken avsmak?
Ja, vad säger ni? Kan chipsmacka bli en hit i Sverige tro? Prova gärna och ge respons.
Festivaaal!
Förra lördagen var det stor musikfestival i Darwin. Faktum är att det var norra territoriets största. Det var en endagsfestival som attraherade 12 band och närmare 9000 besökare, och gick under namnet Base in the grass. Namnet förvirrar mig. Bejs in the grass låter ju rimligt, eftersom det var bas och det var gräs, men namnet rimmar inte. Bäss in the grass rimmar desto mer, men jag såg inte till många abborrar i gräset. Namnet förblir ett mysterium. Kudos för biljettsystemet dock; istället för pappersbiljett köpte man en trendig truckerkeps som fungerade som biljett.
Hur som helst startade dagen med en gemensam baunta-frukost med de fem tappra festivalbesökarna, följt av planering hur rusdryckerna skulle smugglas in. Ni förstår, norra territoriet upplever lite av ett alkoholproblem (mer info kommer) och regeringen gör allt i dess makt för att stoppa detta. Till exempel betyder detta att den regeringssponsrade festivalen endast har två barer på 9000 besökare, vilka måste betala $10 (67 sek) för en burk folköl, efter drygt en timme i barkö. Problemet löstes genom att fylla små plastpåsar med starksprit och tejpa på kroppen.
Festivalen började lite halvdassigt med tveksamt tryck för bandet som gick på strax efter lunch. Som tur var vändes detta relativt snabbt när de bättre banden gick på och mer folk hittat dit. När mörkret föll var det så där äckligt härligt knôkfullt i en stor halvcirkel framför scenen. Vi rockade, svettades, trängdes och dansade i drygt 10 timmar innan tröttheten blev för påtaglig. Runt midnatt gick hardcore DJ:sen på med deras stereotypa untz untz untz och vi lämnade fältet åt människor med färgglada piller och ping pong-ögon.
Dagens konstaterande: Jag gillar festival.
Hur som helst startade dagen med en gemensam baunta-frukost med de fem tappra festivalbesökarna, följt av planering hur rusdryckerna skulle smugglas in. Ni förstår, norra territoriet upplever lite av ett alkoholproblem (mer info kommer) och regeringen gör allt i dess makt för att stoppa detta. Till exempel betyder detta att den regeringssponsrade festivalen endast har två barer på 9000 besökare, vilka måste betala $10 (67 sek) för en burk folköl, efter drygt en timme i barkö. Problemet löstes genom att fylla små plastpåsar med starksprit och tejpa på kroppen.
Festivalen började lite halvdassigt med tveksamt tryck för bandet som gick på strax efter lunch. Som tur var vändes detta relativt snabbt när de bättre banden gick på och mer folk hittat dit. När mörkret föll var det så där äckligt härligt knôkfullt i en stor halvcirkel framför scenen. Vi rockade, svettades, trängdes och dansade i drygt 10 timmar innan tröttheten blev för påtaglig. Runt midnatt gick hardcore DJ:sen på med deras stereotypa untz untz untz och vi lämnade fältet åt människor med färgglada piller och ping pong-ögon.
Dagens konstaterande: Jag gillar festival.
Klassiska festivalbildringen. Märk väl de häftiga
keps-biljetterna.
Dead Letter Circus. Ägna gärna några minuter åt att
testlyssna deras musik. Lyckligtvis är den mer kreativ
än deras outfits. Rockband i helsvart, kom igen nu!
Basen pumpar samtidigt som jag försöker fånga så
stor del av festivalområdet som möjligt på bild.
tisdag 24 maj 2011
Temporär musiktipsblogg
ACDC och Kylie Minogue i all ära, men Australien har faktiskt några andra, mer okända guldkorn att bjuda på också. Eftersom Spotify inte fungerar utomlands (och inte en människa ens har hört talas om det utanför Sverige verkar det som) så får ni hålla till godo med Youtube-länkar.
Bliss n Eso består av två rappare och en DJ, som gör riktigt bra musik för folk inte vanligtvis lyssnar på hip hop. Lite samma grej som Timbuktu lyckas med kan man säga. Min amerikanska wigga (språklektion: wannabe nigga = en vit man som beter sig som om han var av afroamerikanskt ursprung) kallar deras musik för väldigt vit, men jag antar att det är för att de inte sjunger särskilt mycket om bitches 'n' hoes och smoking dope och yo motherfucker och allt det där.
Nästa låt kommer från The Potbelleez som gör dansvänlig popmusik i bästa radioanda. Spelas så mycket här att mina svenska mainstream-hatande vänner skulle kunna kasta skit på mig i tolv evigheter för att jag länkade den på min blogg. Jag hoppas innerligt att den inte nått svenska radiostationer än. Kom ihåg var ni hörde den först.
Sist och kändismässigt minst är Art vs. Science. Bandet består av en trummis och två sjungande syntare och låter ungefär som man kan tänka sig att ett band med en trummis och två sjungande syntare låter. Jag var och såg dem spela för ett par dagar sen och har varit fast sedan dess. Bra show, grym publikkontakt och några riktigt överaskande gitarrsolon från ena syntaren. Har du bara tid/lust/tålamod att lyssa på en av länkarna är det definitivt denna du ska välja.
söndag 22 maj 2011
Viktväktarnas mardrömsland
Även om de inte äter hundar, insekter eller har hela butiker för riskokare i Australien, så kan man som svensk ändå lyckas bli förvånad i matväg. Nedan följer några exempel.
- Man kan inte byta ut fritsen på Mackas (språklektion: McDonalds) mot minimorötter eller fruktpåse, men om jag väntar lite kan hon fråga om det kanske skulle råka finnas en sallad att köpa till.
- ...och på tal om hamburgare, så kan jag berätta att vi var ute och åt på "riktig" restaurang en lördagskväll. Evan beställde Big Boys' Burger som utöver det uppenbara också innehöll bacon, två sorters ost, stekt ägg och ett helt friterat kycklingbröst. Allt som allt cirka en miljard kalorier.
- Varmt kaffe hör inte till vanligheterna (förståeligt), utan man håller här till godo med iskaffe (förståeligt). Jag läser från förpackningen: Ingredients: full cream milk 94.5%, sugar 5%, coffee powder 0.5% (totalt oförståeligt). Är man lite crazy och köper double shot så byts en hel halvprocent socker ut mot mer kaffe.
- När vi i Sverige har en avdelning för ljust bröd och en avdelning för mörkt bröd på ICA, har de i Australien en avdelning för ljust bröd och en enda limpa med något halvfiberaktigt. Lyckligtvis behövs det inte mer än just en, eftersom jag är den enda som köper't.
- På det vita brödet ska det vara en tjockt lager smör och sedan så mycket honung att en alldeles lagom mängd rinner över kanten och kladdar ner fingrarna.
- En amerikansk tjej här tycker hon är duktig som äter äpplen var dag. Jag tycker inte hon är lika duktig eftersom hon doppar klyftorna i jordnötsmör. Det ser ut som att hon siktar på en äpple:jordnötssmörsburk-ratio på runt 1:1.
- Ibland bjuder värden på pannkaksfrukost på söndagsmornarna. Pannkakorna innehåller ofta M&M, vilket faktiskt inte är dumt alls. Jordnötstjejen ovan då, tror nu att hon nöjer sig där? Knappast. Utan att överdriva dränker hon dessa pannkakor i sirap, med motiveringen att om man bara tar lite (läs: mer än lagom) så sugs det bara in i pannkakorna. Därför måste de bokstavligt tala simma i sirap. Hade hon inte på något magiskt sätt ändå varit smal hade jag haft en stark vilja att ge henne box.
Vaniljsås som vi i Sverige har till fruktsallad eller hallonpaj äter folk här som om det vore yoghurt. Häll i en djup tallrik, toppa med chokladflarn, ät och njut.
Jag avslutar med att dela med mig av det sorgligaste av allt: jänkarna hyser en väldigt speciell skräckförtjusning till maten här - den är ju så nyttig!
- Man kan inte byta ut fritsen på Mackas (språklektion: McDonalds) mot minimorötter eller fruktpåse, men om jag väntar lite kan hon fråga om det kanske skulle råka finnas en sallad att köpa till.
- ...och på tal om hamburgare, så kan jag berätta att vi var ute och åt på "riktig" restaurang en lördagskväll. Evan beställde Big Boys' Burger som utöver det uppenbara också innehöll bacon, två sorters ost, stekt ägg och ett helt friterat kycklingbröst. Allt som allt cirka en miljard kalorier.
- Varmt kaffe hör inte till vanligheterna (förståeligt), utan man håller här till godo med iskaffe (förståeligt). Jag läser från förpackningen: Ingredients: full cream milk 94.5%, sugar 5%, coffee powder 0.5% (totalt oförståeligt). Är man lite crazy och köper double shot så byts en hel halvprocent socker ut mot mer kaffe.
- När vi i Sverige har en avdelning för ljust bröd och en avdelning för mörkt bröd på ICA, har de i Australien en avdelning för ljust bröd och en enda limpa med något halvfiberaktigt. Lyckligtvis behövs det inte mer än just en, eftersom jag är den enda som köper't.
- På det vita brödet ska det vara en tjockt lager smör och sedan så mycket honung att en alldeles lagom mängd rinner över kanten och kladdar ner fingrarna.
- En amerikansk tjej här tycker hon är duktig som äter äpplen var dag. Jag tycker inte hon är lika duktig eftersom hon doppar klyftorna i jordnötsmör. Det ser ut som att hon siktar på en äpple:jordnötssmörsburk-ratio på runt 1:1.
- Ibland bjuder värden på pannkaksfrukost på söndagsmornarna. Pannkakorna innehåller ofta M&M, vilket faktiskt inte är dumt alls. Jordnötstjejen ovan då, tror nu att hon nöjer sig där? Knappast. Utan att överdriva dränker hon dessa pannkakor i sirap, med motiveringen att om man bara tar lite (läs: mer än lagom) så sugs det bara in i pannkakorna. Därför måste de bokstavligt tala simma i sirap. Hade hon inte på något magiskt sätt ändå varit smal hade jag haft en stark vilja att ge henne box.
Vaniljsås som vi i Sverige har till fruktsallad eller hallonpaj äter folk här som om det vore yoghurt. Häll i en djup tallrik, toppa med chokladflarn, ät och njut.
Jag avslutar med att dela med mig av det sorgligaste av allt: jänkarna hyser en väldigt speciell skräckförtjusning till maten här - den är ju så nyttig!
The Plowboy: Skinka, äggröra och friterad lök på en
bädd av pommes frites, toppat med bacon,
korvsås(?!) och två sorters ost. Bild från
http://thisiswhyyourefat.tumblr.com/ Har lyckligtvis inte
blivit serverad detta än.
måndag 16 maj 2011
Om extremt lokala årstider
Mina äckelgula Zhé gé-tofflor, stulna från ett hotell i Kina, utstod drygt tio månader av vatten, resor, allmänt slitage samt förolämpningar från moderiktiga förstå-sig-påare. Sen var det över. Det var anledningen till att jag tog min lånade hoj till Casuarina Square.
City Beach lät som en bra butik att börja flipflopsletandet i. Efter att ha blickat över butiken snabbt ber jag den (med Australien-mått mätt) söta expediten om hjälp. "Tyvärr, vi säljer inte sandaler vintertid" får jag till svar. Vad i helvete? Det är 35 jävla grader utanför din butik, kvinna! Jag vill inte ha dina vinterkängor, ge mig flipflops!
Det var lönlöst. Eftersom det inte är mer än ett par plusgrader i Melbourne där huvudkontoret låg har samtliga butiker i Australien vinterkollektionen inne. Härligt huvudkontor där ingen har hört talas om tillgång och efterfrågan.
Jävla stollar.
Mindil Markets
Allt som är bra händer vid torrsäsongens början. Regnet försvinner (duh!), mitt bröd klarar sig över natten utan att mögla och folk blir om möjligt ännu latare. Även om smaken av bröd utan grönt och vitt ludd är en fröjd i sig, så blir man ännu lyckligare av att Mindil Markets öppnar!
Marknaden har fått sitt namn efter stranden den placerar sig utefter. Marknader är i allmänhet är stort fenomen i Darwin, men Mindil är utan tvekan den största. Torsdag och söndag vid solnedgångens början drar allt igång. Är man på plats kan man titta på skit, köpa skit, men framför allt äta skit. När man tröttnat på att kolla kidsen som inte dansar så bra till Billie Jean på repeat som de tror, kan man gå och köpa på sig ett lager överprisade armband tillverkade med uråldrig kunskap (yeah, right).
Födoutbudet kan helt klart beskrivas som intressant. Överst på intresselistan befinner sig matståndet "Roadkill". Deras slogan lyder "You kill it, we cook it" och det ska tas mer eller mindre bokstavligt. I deras disk finns grillspett med bland annat wallaby, känguru och krokodil. Jag har smakat alltihop och det är, trott eller ej, helt klart ätbart. I övrigt finns här mat från de flesta ställena i världen (norra Europa exkluderat...), fast australieniserat då förstås, vilket betyder att allting serveras med extra frityr eller gravy och att man kan se sig i stjärnorna efter ätpinnar till sin Shanghai-fisk.
Trots ovanstående rader är Mindil Markets faktiskt ett underbart sätt att spendera en söndagkväll. Vad kan väl vara bättre än att dricka en nyblandad fruktsmoothie på stranden tillsammans med ett gäng goa vänner?
Marknaden har fått sitt namn efter stranden den placerar sig utefter. Marknader är i allmänhet är stort fenomen i Darwin, men Mindil är utan tvekan den största. Torsdag och söndag vid solnedgångens början drar allt igång. Är man på plats kan man titta på skit, köpa skit, men framför allt äta skit. När man tröttnat på att kolla kidsen som inte dansar så bra till Billie Jean på repeat som de tror, kan man gå och köpa på sig ett lager överprisade armband tillverkade med uråldrig kunskap (yeah, right).
Födoutbudet kan helt klart beskrivas som intressant. Överst på intresselistan befinner sig matståndet "Roadkill". Deras slogan lyder "You kill it, we cook it" och det ska tas mer eller mindre bokstavligt. I deras disk finns grillspett med bland annat wallaby, känguru och krokodil. Jag har smakat alltihop och det är, trott eller ej, helt klart ätbart. I övrigt finns här mat från de flesta ställena i världen (norra Europa exkluderat...), fast australieniserat då förstås, vilket betyder att allting serveras med extra frityr eller gravy och att man kan se sig i stjärnorna efter ätpinnar till sin Shanghai-fisk.
Trots ovanstående rader är Mindil Markets faktiskt ett underbart sätt att spendera en söndagkväll. Vad kan väl vara bättre än att dricka en nyblandad fruktsmoothie på stranden tillsammans med ett gäng goa vänner?
Marknaden öppnar lagom till solnedgången. Från vänster
till höger: Julie, Casey, Evan och en random linslus
Två snubbar gör musik med elektroniskt trumset och
distade digeridoos. Riktigt häftigt ljud, mer kan höras på
http://www.youtube.com/watch?v=UNWSO4NkhrY
Det är sent och marknaden börjar tömmas på folk.
Tack för ikväll, Mindil!
torsdag 12 maj 2011
Inte riktigt som OS
Om jag hade varit lite mer bloggeffektiv hade jag kunnat börja inlägget med "Idag var jag på..." eller i alla fall "Igår gjorde vi...", men så inte är inte fallet. Som tidigare nämnt har jag ju blivit darwiniserad (läs: lat). Hur som helst:
Det är nu sex dagar sen jag och mitt crew var och såg invigningen av Arafura Games. Arafura Games skulle kunna beskrivas som ett OS i miniatyr, främst för länder vid Arafura-havet, det vill säga Sydostasien och en mängd öar. Jag tror (och hoppas, för ländernas skull) att det inte är eliten som är här och tävlar, utan att det är mer som en kul grej. Spelen hålls vartannat år, och alltid här i Darwin. I år är de större än någonsin och inkluderar närmare 3000 tävlande från 40 länder i 27 sporter. Mer sportinfo kommer senare, håll till godo med lite invigningsbilder istället:
Det är nu sex dagar sen jag och mitt crew var och såg invigningen av Arafura Games. Arafura Games skulle kunna beskrivas som ett OS i miniatyr, främst för länder vid Arafura-havet, det vill säga Sydostasien och en mängd öar. Jag tror (och hoppas, för ländernas skull) att det inte är eliten som är här och tävlar, utan att det är mer som en kul grej. Spelen hålls vartannat år, och alltid här i Darwin. I år är de större än någonsin och inkluderar närmare 3000 tävlande från 40 länder i 27 sporter. Mer sportinfo kommer senare, håll till godo med lite invigningsbilder istället:
Flyguppvisning från norra territoriets
flygvapen. Jag ville förbannat gärna
vara pilot just då.
Läktaren med de dyra platserna. Vi med lågprisbiljetter
fick sitta på gräset mer eller mindre bakom scenen. Helt
på sant.
Första nationen av de 40 vandrar in.
tisdag 10 maj 2011
Fluginvasion!
Darwin har varit relativt skonat från insekter, med tanke på att staden faktiskt ligger i tropikerna. Men nu, helt plötsligt, är det arméer av en insektstyp som ser ut som en liten gräshoppa, och besitter kraften att flyga. Precis som den stereotypa insekten är de allihopa ohälsosamt förälskade i ljus. När man är på väg hem från kvällsföreläsningen är det till att hålla andan när man passerar markbelysningen om man inte vill inhalera en betydande mängd av dessa flugor/gräshoppor. Kissa under kvällstid gör jag numer i mörker, eftersom jag föredrar att inte få sällskap av ett tresiffrigt antal äckeldjur. Efter mörkret infallit måste jag skaka ur brallorna innan jag gör entré i mitt rum, om jag föredrar att behålla det för mig själv. Jag försökte, med begränsad framgång, att fånga de små krypen på bild. Se för er själva.
torsdag 5 maj 2011
Katherine, round 2
Senast vi var i Katherine var det översvämningar mer eller mindre överallt. När samma chans gavs igen, denna gång med NFIH, passade jag på. Tillsammans med 16 andra turister gjorde jag om allt det turistiga man bör göra i Katherine.
Första stoppet var Katherine Hot Springs. Missledande är ett milt ord för att beskriva namnet. De varma källorna är egentligen något som ser ut som ett lerigt dike med murket vatten, som inte ens är särskilt varmt. Härligt va?
Efter ett tveksamt dopp fortsatte vi till en camping, då majoriteten av mina medresenärer inte skulle överleva utan ordentlig toalett. Klockan var nu solnedgång, så vi promenerade upp längs The Gorge för att titta på'n.
När maten och vinet var konsumerat närmade det sig läggdags. Jag har normalt inga problem att sova, nästan oavsett var jag befinner mig, men denna natt sov jag inte bra alls. Som grannar hade vi nämligen hundratals flying foxes, eller jättefladdermöss. Fladdermöss kan ju tydligen skrika i frekvenser människan inte kan höra. Dessa fladdermöss visste inte hur man gjorde. De skrek ljudligt precis hela natten. För att ni ska få en uppfattning om hur högt det var kan jag berätta att deras oväsen dränkte mitt mobilalarm på morgonen. Som tur i oturen behövdes ju inget alarm - ingen kunde ju sova ändå.
Under dag två utforskades själva ravinen via en turistig båt. Ett mycket vackert ställe.
Under eftermiddagen tog vi oss till Edith Falls, som nu, tre veckor senare, var öppet för att bada i. Lite som ett äventyrsbad, plus risken att bli bortspolad då.
Ytterligare en natt spenderades i tält, denna gången sovandes, innan det bar av hemåt. Efter att den obligatoriska gruppbilden togs förstås.
Första stoppet var Katherine Hot Springs. Missledande är ett milt ord för att beskriva namnet. De varma källorna är egentligen något som ser ut som ett lerigt dike med murket vatten, som inte ens är särskilt varmt. Härligt va?
Hot Springs var ungefär som ni föreställer er utifrån
bilden.
Efter ett tveksamt dopp fortsatte vi till en camping, då majoriteten av mina medresenärer inte skulle överleva utan ordentlig toalett. Klockan var nu solnedgång, så vi promenerade upp längs The Gorge för att titta på'n.
Ria och Evan delar en påse goon i solnedgången.
När maten och vinet var konsumerat närmade det sig läggdags. Jag har normalt inga problem att sova, nästan oavsett var jag befinner mig, men denna natt sov jag inte bra alls. Som grannar hade vi nämligen hundratals flying foxes, eller jättefladdermöss. Fladdermöss kan ju tydligen skrika i frekvenser människan inte kan höra. Dessa fladdermöss visste inte hur man gjorde. De skrek ljudligt precis hela natten. För att ni ska få en uppfattning om hur högt det var kan jag berätta att deras oväsen dränkte mitt mobilalarm på morgonen. Som tur i oturen behövdes ju inget alarm - ingen kunde ju sova ändå.
Högljudda fladdermöss ovanför tältet.
Under dag två utforskades själva ravinen via en turistig båt. Ett mycket vackert ställe.
Katherine Gorge. Ungefär lika vackert som Hot Springs
var fult.
Under eftermiddagen tog vi oss till Edith Falls, som nu, tre veckor senare, var öppet för att bada i. Lite som ett äventyrsbad, plus risken att bli bortspolad då.
Upper pool igen. Denna gång utan både regnbåge
och badförbud.
Evan och jag lyckas ganska bra med sjöjungfru-looken.
Ytterligare en natt spenderades i tält, denna gången sovandes, innan det bar av hemåt. Efter att den obligatoriska gruppbilden togs förstås.
Obligatoriska gruppbilden
tisdag 3 maj 2011
Om gymkulturen
Jämfört med många andra länder i världen kan ju Sverige och Australien tyckas vara ganska lika, vilka de också på många sätt är. Jag upplevde inte någon större kulturchock när jag kom, och jag har inga vidare problem med att passa in. Det finns dock ett uppenbart ställe där man känner sig lite malplacerad: gymmet.
'Gymmet är sproilans nytt!' sa folk till mig när jag pratade om träning här i början. Sure bacon, själva byggnaden må vara ny, men det gäller inte utrustningen. Under tidigt 70-tal konverterade australiensarna från brittiska tramsenheter till meter-systemet. Vikterna inte bara ser förbannat gamla ut, utan måste faktiskt vara från tiden före konverteringen skedde, då alla vikter ges i pounds. Detta gör det lite extra lurigt när man vill använda hantlar, eftersom inga vikter står på, utan man får helt enkelt börja räkna skiva för skiva på sin handel för att sen konvertera till kilogram.
Ännu har jag inte hunnit blogga om hur lata folk är här nere, men det kommer. Till exempel så tar de allra flesta bilen till gymmet. Jag bor cirka 8 minuter från gymmet. Min granne till höger, som då bor cirka 7 minuter och 57 sekunder från gymmet, tar även han bilen till gymmet. Ironi när den är som bäst.
Väl på gymmet tränar folk i sina vanliga kläder. Även om 'vanliga kläder' här ofta innebär t-shirt och shorts kan jag inte låta bli att undra över fördelen att träna i bomulls-t-tröja, jeansshorts och flipflop istället för funktionsmaterial och riktiga skor.
De ytterst få kvinnor som tar sig till gymmet gör en tveksam insats. De tränar ofta i par, ofta på löpbandet (språklektion: treadmill) på låg hastighet. Man måste ju kunna prata om hur full man var i helgen samtidigt liksom. När de inte längre har något att prata om är det dags att spana killar. Om det råkar vara någon pudding i närheten så tar de maskinen bredvid och säger högt 'undrar hur man gör på den här maskinen', varpå killen möjligtvis avbryter sitt set för att förklara. Skulle han inte göra det tröttnar damerna på gymmet, duschar, kör hem för att äta pommes frites (brit/au eng: chips) och sås med gott samvete, då de spenderat en hel halvtimme på gymmet.
En sak ska jag dock ge de australiensiska knasbollarna: gymmet öppnar 06:00, och trots tiden är det mycket folk där. Motivationen och morgonpiggheten är jag uppriktigt avundsjuk på.
'Gymmet är sproilans nytt!' sa folk till mig när jag pratade om träning här i början. Sure bacon, själva byggnaden må vara ny, men det gäller inte utrustningen. Under tidigt 70-tal konverterade australiensarna från brittiska tramsenheter till meter-systemet. Vikterna inte bara ser förbannat gamla ut, utan måste faktiskt vara från tiden före konverteringen skedde, då alla vikter ges i pounds. Detta gör det lite extra lurigt när man vill använda hantlar, eftersom inga vikter står på, utan man får helt enkelt börja räkna skiva för skiva på sin handel för att sen konvertera till kilogram.
Ännu har jag inte hunnit blogga om hur lata folk är här nere, men det kommer. Till exempel så tar de allra flesta bilen till gymmet. Jag bor cirka 8 minuter från gymmet. Min granne till höger, som då bor cirka 7 minuter och 57 sekunder från gymmet, tar även han bilen till gymmet. Ironi när den är som bäst.
Väl på gymmet tränar folk i sina vanliga kläder. Även om 'vanliga kläder' här ofta innebär t-shirt och shorts kan jag inte låta bli att undra över fördelen att träna i bomulls-t-tröja, jeansshorts och flipflop istället för funktionsmaterial och riktiga skor.
De ytterst få kvinnor som tar sig till gymmet gör en tveksam insats. De tränar ofta i par, ofta på löpbandet (språklektion: treadmill) på låg hastighet. Man måste ju kunna prata om hur full man var i helgen samtidigt liksom. När de inte längre har något att prata om är det dags att spana killar. Om det råkar vara någon pudding i närheten så tar de maskinen bredvid och säger högt 'undrar hur man gör på den här maskinen', varpå killen möjligtvis avbryter sitt set för att förklara. Skulle han inte göra det tröttnar damerna på gymmet, duschar, kör hem för att äta pommes frites (brit/au eng: chips) och sås med gott samvete, då de spenderat en hel halvtimme på gymmet.
En sak ska jag dock ge de australiensiska knasbollarna: gymmet öppnar 06:00, och trots tiden är det mycket folk där. Motivationen och morgonpiggheten är jag uppriktigt avundsjuk på.
torsdag 28 april 2011
ANZAC day
I måndags var det ANZAC day. Eftersom jag tagit mig friheten att anta att ni inte har en susning om vad det är, så ska jag förklara. ANZAC står för Australian and New Zealand Army Corps och firas(?) i minne av den enorma mängd soldater som dog i slaget om Gallipolli mot Turkiet i första världskriget den 25:e april 1914. Överallt i Australien hålls Dawn Services i gryningen, och multikulturell som jag är var jag självklart på plats.
Halv fem på morgonen ringde alarmet, och strax innan klockan sex befann jag mig, tillsammans med flertalet tusen människor framför monumentet här i Darwin. En kort historielektion följdes av marscherande soldater och en blåsorkester. Norra Territoriet högsta höns gick fram och lade blommor vid monumentet. De australienska och nya zeeländska nationalsångerna sjöngs samtidigt som solens första strålar kikade fram bakom horisonten. Ordet 'majestätiskt' beskriver det hela bra.
Sedan vandrade en lång parad genom staden, beståendes av hundratals soldater, scouter, spelmän och vanliga människor med deras förfäders medaljer på bröstet. Fyra timmar efter allt började var det över och folk vandrade hem igen, fyllda av glädje, sorg och vemod.
Lest we forget.
Slutet på cermonin, och 'vanligt' folk får lämna sina
blommor. (Bild från NT News)
P.S. Kanske lite osmakligt att nämna i samma inlägg som ANZAC, men jag känner att ni kommer gilla't ändå: Eftersom den röda dagen ANZAC i år råkade hamna på samma röda dag som annandag påsk flyttar australiensarna helt enkelt annandag påsk till dagen efter. Man vill ju inte gå miste om en ledig dag, eller hur?
söndag 24 april 2011
Staden där ingen är för full
Australiensare dricker mycket och ofta. Särskilt i Northern Territory. Och jag behöver väl knappast nämna att jag inte pratar om hallonsoda eller Mountain Dew, utan undantagslöst starköl. Eller ja, goon för den stackare som helt saknar de ekonomiska resurserna förstås. Även om vi skandinaver också dricker en del, lyckas folk här ändå ta det ett steg längre. Det är inget konstigt med det, utan helt accepterat överallt.
En vanlig tisdagskväll spenderar jag tillsammans med den nyktrare delen av NFIH i poolen eller runt middagsbordet. Ofta vandrar det då upp något, mer än lagom rund under ramarna och börjar sluddra (eller konversera, ur hans/hennes synpunkt förstås). Fortfarande inget konstigt, bara en uttråkad snubbe som livar upp stämningen med några 6-pack öl.
När det väl blir fredag ska alla bli fulla. Hellre däcka för tidigt än att inte vara full nog, är attityden. Detta är alla överens om, till och med the bouncers (språklektion: krogvakterna). Ett par veckor sen var en... umm... vän till mig (låt oss kalla honom E) lite för full, svenska mått mätt. När E ska visa legget för vakterna har han problem att få upp körkortet, och tappar både leg och plånbok upprepade gånger. Vakten lyckas i alla fall få en skymt på födelsedatumet och hälsar välkommen. E kunde knappt tro det själv. På de tio meterna från vakten till ingången lyckas den kraftigt berusade E snubbla till. Vakten ser detta, ropar till och går fram till E med bestämd min. Nu är det kört, tänker E (umm... berättade han för mig). "Hallå där! Du behöver gå och köpa dig en paj innan du kommer in här!"
Vafan, en paj?! Vad ska jag med en paj till?! En vänlig, inhemsk kvinna bakom E i kön hjälper honom till pajstället runt hörnet, där han köper en paj, och går tillbaks till vakten, utan ett dugg lägre promillenivå. "Bra, ät nu upp dig paj." säger vakten. E lyder order, varefter vakten hälsar välkommen igen och E går glatt in.
De, mina vänner, är alkoholattityden i Darwin i ett nötskal. Skulle vilja se er göra om samma move i Sverige. Lycka till med det.
En vanlig tisdagskväll spenderar jag tillsammans med den nyktrare delen av NFIH i poolen eller runt middagsbordet. Ofta vandrar det då upp något, mer än lagom rund under ramarna och börjar sluddra (eller konversera, ur hans/hennes synpunkt förstås). Fortfarande inget konstigt, bara en uttråkad snubbe som livar upp stämningen med några 6-pack öl.
När det väl blir fredag ska alla bli fulla. Hellre däcka för tidigt än att inte vara full nog, är attityden. Detta är alla överens om, till och med the bouncers (språklektion: krogvakterna). Ett par veckor sen var en... umm... vän till mig (låt oss kalla honom E) lite för full, svenska mått mätt. När E ska visa legget för vakterna har han problem att få upp körkortet, och tappar både leg och plånbok upprepade gånger. Vakten lyckas i alla fall få en skymt på födelsedatumet och hälsar välkommen. E kunde knappt tro det själv. På de tio meterna från vakten till ingången lyckas den kraftigt berusade E snubbla till. Vakten ser detta, ropar till och går fram till E med bestämd min. Nu är det kört, tänker E (umm... berättade han för mig). "Hallå där! Du behöver gå och köpa dig en paj innan du kommer in här!"
Vafan, en paj?! Vad ska jag med en paj till?! En vänlig, inhemsk kvinna bakom E i kön hjälper honom till pajstället runt hörnet, där han köper en paj, och går tillbaks till vakten, utan ett dugg lägre promillenivå. "Bra, ät nu upp dig paj." säger vakten. E lyder order, varefter vakten hälsar välkommen igen och E går glatt in.
De, mina vänner, är alkoholattityden i Darwin i ett nötskal. Skulle vilja se er göra om samma move i Sverige. Lycka till med det.
måndag 18 april 2011
Dag 5-6: Katherine och Litchfield
Fyra dagar har passerat och vi har fortfarande inte hittat någonstans att bada utan att vara krokodilrädda. Detta råddes bot på de två sista dagarna, som tur var. Här är fler bilder:
Nedre poolen av Edith Falls i Katherine.
Övre poolen. Lägg märke till hur snyggt mäster-
fotografen fångat regnbågen i mitten.
Såhär höga bygger termiterna sina hus,
dessutom i en speciell vinkel så att de håller
sig samma temperatur oavsett tid på dagen
och året.
Florence Falls. Poolen här nere är omringad av höga
klippor i tre av fyra väderstreck.
Wangi Falls. Här fick vi dock inte bada på grund av
de starka strömmarna från en halv översvämning.
Buley Rockhole. Starka strömmar här med, men inget
badförbud. Dock gällde det att hela tiden se till att ha
något att grabba tag i för att undvika bortspolning.
I slutet av dag 6 var skitbilen återlämnad och allt tillbaks till det vanliga, förutom innehavet av nya underbara minnen. High five till vårt crew!
lördag 16 april 2011
Dag 2-4: Kakadu
I och med att skitbilen rullar vidare är den mest spännande delen av äventyret över. Dock bjöd Kakadu på en mängd sevärdheter. Jag låter bilderna göra jobbet.
Bron över South Crocodile River till Kakadu.
Vattenståndet är nästan uppe vid brokanten.
Här är vattenståndet 180 cm över vägen. Självklart drar
urinvånarna nytta av detta, så det kostar en halv
förmögenhet att åka över i båt.
Den aborigianska mannen visar hur man kastar spjut. Om
man är olydig i hans by får man en sånt spjut genom
hälsenan. Skulle man bråka igen blir det vaden, tredje
gången låret. Har man fortfarande inte lärt sig får man
spjutet genom hjärtat.
Klippan där Namanjolg hade incestsex med sin syster
som sedan förvandlade sig till regnbågsormen, som är
betydelsefull för aboriginerna.
Vi hittade en känguru i skogen. Den tjocka svansen
indikerar att det är just en känguru och inte en wallaby.
Utsikt över en väldigt liten del av Kakadu.
Denna kväll hittade vi en underbar glänta i skogen. Stjärnklar himmel (de har helt olika stjärnbilder här) och nästan myggfritt. Helt underbart! Dessutom hittade våra backpackervänner från första natten vid vägen hit. Kan ha varit bästa kvällen.
onsdag 13 april 2011
Den spännande fortsättningen
Efter att förgäves ha försökt putta, sparka och svära igång vår van i en timme hör vi en bil komma. Ut och vinka, och eftersom folk är sådär härligt lantisvänliga stannar den förstås. Damen i bilen visar sig ha en bondgård (språklektion i australiensisk engelska: station) i närheten och är van vid dessa förhållanden. Vi får låna hennes telefon med supertäckning för att ringa Wicked Campers hotline. När vi har pratat med fem olika personer och berättat var vi befinner oss femtio gånger säger vänliga damen att hon måste åka. Vi har fortfarande inte fått något besked ifrån sjätte kärringen i luren. Tips till alla er potentiella australienresenärer: aldrig, aldrig Wicked Campers, okej?
Vi förstår att vi inte kommer kunna åka vidare ikväll i alla fall, och börjar göra ordning vårt lilla läger. Även om det spilldes fotogen, ramlades i vattenpölar och skärskadades på mindre en timme lyckades vi till sist koka upp vår pumpasoppa. Då stannar plötsligt två bilar brevid oss, långt efter mörkret fallit. Lustigt nog visar det sig vara två bilar med ännu mer oerfarna hajkare. Precis som vår, pajjade även deras bilar i vattenmängderna, och vi slår läger tillsammans.
Strax före midnatt kommer en bärgningsbil (språklektion: tow truck) till vår räddning. Motorn i vanen är tydligen nu torr, för den mindre muntre mekanikern vrider helt sonika bara om nyckeln och vi hör alla, till vår pinsamhet, motorn starta. Hur som helst, klockan är efter midnatt och vi har inte satt tält, så vi försöker helt enkelt sova till gryningen inknödda i vårt hatobjekt.
Vi alla överlevde mot alla odds natten, även om den bjöd på väldigt begränsad del sömn. In i bilen, och vidare till Kakadu!
Vi förstår att vi inte kommer kunna åka vidare ikväll i alla fall, och börjar göra ordning vårt lilla läger. Även om det spilldes fotogen, ramlades i vattenpölar och skärskadades på mindre en timme lyckades vi till sist koka upp vår pumpasoppa. Då stannar plötsligt två bilar brevid oss, långt efter mörkret fallit. Lustigt nog visar det sig vara två bilar med ännu mer oerfarna hajkare. Precis som vår, pajjade även deras bilar i vattenmängderna, och vi slår läger tillsammans.
Strax före midnatt kommer en bärgningsbil (språklektion: tow truck) till vår räddning. Motorn i vanen är tydligen nu torr, för den mindre muntre mekanikern vrider helt sonika bara om nyckeln och vi hör alla, till vår pinsamhet, motorn starta. Hur som helst, klockan är efter midnatt och vi har inte satt tält, så vi försöker helt enkelt sova till gryningen inknödda i vårt hatobjekt.
Mysigt värre, tre där bak och en i passagerarsätet
Och nej, Evan är inte nöjd med sin sovplats.
söndag 10 april 2011
Äventyret med stort Ä, del 1
Uppenbarligen är bloggförfattaren fortfarande vid liv, men det var under gångna veckan inte alltid lika självklart. Här är första delen av historien om äventyret som gick ungefär inte alls som planerat.
För att få hyra en Wicked Camper krävs en pant på 3000 aud, vilket vår grupp av tappra äventyrare i god tid sett till att det fanns på ett konto. Dessvärre hade den feminina, tyska delen av gruppen inte riktigt koll på att det fanns en spärr för hur stort belopp som kan betalas på en dag. Resultatet av detta var att vi fick promenera från banken till biluthyrningen med motsvarande 20 000 kr i kontanter.
Eftersom vanen bara hade två sovplatser hade vi skaffat oss ett tvåmannatält också. Det andra felet på resan var missberäkningen av antal säten: 2. Att avbryta eller att lämna kvar två man var inte på tal, så vi fick helt enkelt låta två personer ligga i sängarna bakom sätena, men gardinerna tätt fördragna för att undvika eventuella poliser. Efter dessa problem var vi dock redo för avfärd.
Med ett aningen sämre humör satte vi oss i bilen och tog sikte på Kakadu istället. Mörkerkörning är inget man vill göra här, eftersom en mängd större djur vågar sig ut på vägarna, men vi hade tidsmarginalerna på vår sida. Trodde vi. Efter ytterligare ett par timmar körning, nu mer outback än tidigare, hamnade vi här:
När vägen försvann under ytan stannade vi till. Vattenmätaren vid sidan av vägen indikerade 20 cm vatten. Borde inte vara några problem, vi har trots allt betalat extra för fyrhjulsdrift. Så, på med fyrhjulsdriften och kör. Nästa skylt visade 30 cm vatten, men vi var inte riktigt i någon position för att stanna, särskilt inte eftersom det var omöjligt att vända. Bilen börjar hosta och lyder inte riktigt, men rullar fortfarande. 40 cm vattendjup syns på nästa skylt. Helvittes. Igen, det är inte läge att stanna bilen, och vi kan trots allt se vägen ovanför ytan några hundra meter bort. Bilen rullar långsammare och långsammare, samtliga passagerare och chauffören får panik, skriker på chauffören att öka farten, han kan ju för helvete inte sakta ner här. Dock har undertecknad redan plattan i botten. Vår van lyckas i alla fall hosta sig upp på torra land, köra ytterligare en kilometer innan hon säckar ihop.
Vårt före detta favoritfordon vägrar starta igen, och fyra oerfarna hajkare befinner sig plötsligt på en öde landsväg. Mobiltäckning finnes förstås ej och mörkret är i antågande.
Fortsättning följer...
För att få hyra en Wicked Camper krävs en pant på 3000 aud, vilket vår grupp av tappra äventyrare i god tid sett till att det fanns på ett konto. Dessvärre hade den feminina, tyska delen av gruppen inte riktigt koll på att det fanns en spärr för hur stort belopp som kan betalas på en dag. Resultatet av detta var att vi fick promenera från banken till biluthyrningen med motsvarande 20 000 kr i kontanter.
Eftersom vanen bara hade två sovplatser hade vi skaffat oss ett tvåmannatält också. Det andra felet på resan var missberäkningen av antal säten: 2. Att avbryta eller att lämna kvar två man var inte på tal, så vi fick helt enkelt låta två personer ligga i sängarna bakom sätena, men gardinerna tätt fördragna för att undvika eventuella poliser. Efter dessa problem var vi dock redo för avfärd.
Lite helare och lite renare vid avfärd än vid ankomst.
Då det har regnat mer eller mindre varje dag under ungefär fem månaders tid åkte vi till turistinformationen för att ta reda på vilka parker/vägar/attraktioner som fortfarande var öppna. Enligt den förföriskt trevliga unga damen bakom disken var det lugnt, bara att köra. Tack för det. Efter två timmar stannade vi för ett dopp i en källa. Trodde vi.
Översvämmat. Vi var inte särskilt rädda för avspärrat-
skyltarna, men desto mer för strömmarna och
krokodilerna som fått chans att ta sig in.
The floodplains. "Endast" 20 cm vatten över vägen här.
När vägen försvann under ytan stannade vi till. Vattenmätaren vid sidan av vägen indikerade 20 cm vatten. Borde inte vara några problem, vi har trots allt betalat extra för fyrhjulsdrift. Så, på med fyrhjulsdriften och kör. Nästa skylt visade 30 cm vatten, men vi var inte riktigt i någon position för att stanna, särskilt inte eftersom det var omöjligt att vända. Bilen börjar hosta och lyder inte riktigt, men rullar fortfarande. 40 cm vattendjup syns på nästa skylt. Helvittes. Igen, det är inte läge att stanna bilen, och vi kan trots allt se vägen ovanför ytan några hundra meter bort. Bilen rullar långsammare och långsammare, samtliga passagerare och chauffören får panik, skriker på chauffören att öka farten, han kan ju för helvete inte sakta ner här. Dock har undertecknad redan plattan i botten. Vår van lyckas i alla fall hosta sig upp på torra land, köra ytterligare en kilometer innan hon säckar ihop.
Vårt före detta favoritfordon vägrar starta igen, och fyra oerfarna hajkare befinner sig plötsligt på en öde landsväg. Mobiltäckning finnes förstås ej och mörkret är i antågande.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)