Det bittra slutet

Det är den 18:e juni och en märklig stämning har sänkt sig över North Flinders International House. En molokenhet har spridit sig över hela stället och leenden har för första gången blivit sällsynta. Vad är det som har hänt egentligen? Jo, terminen är slut och idag åker förste man (läs: kvinna) hem. 24 timmar senare är det min tur.

När man alltid umgås, äter mat, festar, solar, borstar tänder och i stort sett spenderar all sin vakna tid ihop blir man fruktansvärt tajta, även om det bara rör sig om 17 veckor. Trots att vi alla har helt olika nationaliteter och genuppsättningar har umgängeskretsen fungerat precis som en familj. En familj som nu ska splittras och skickas till helt olika delar av världen. Det är alltså inte konstigt att stämningen är så hemskt jobbig. Det var nästan skönt att dela ut de sista kramarna på Darwin International Airport och lämna för mitt flyg, bara för att få slut på lidandet.

Till mina vänner från NFIH, som jag för övrigt vet är flitiga med Google Translate, vill jag bara be er att inte oroa er. Vi kommer ses igen, förr eller senare. Tills dess ska ni ha tack för att ni gjorde tiden till min utan tvekan bästa termin.

En sån där djup bild. Tagen av Ria.