Den spännande fortsättningen

Efter att förgäves ha försökt putta, sparka och svära igång vår van i en timme hör vi en bil komma. Ut och vinka, och eftersom folk är sådär härligt lantisvänliga stannar den förstås. Damen i bilen visar sig ha en bondgård (språklektion i australiensisk engelska: station) i närheten och är van vid dessa förhållanden. Vi får låna hennes telefon med supertäckning för att ringa Wicked Campers hotline. När vi har pratat med fem olika personer och berättat var vi befinner oss femtio gånger säger vänliga damen att hon måste åka. Vi har fortfarande inte fått något besked ifrån sjätte kärringen i luren. Tips till alla er potentiella australienresenärer: aldrig, aldrig Wicked Campers, okej?

Vi förstår att vi inte kommer kunna åka vidare ikväll i alla fall, och börjar göra ordning vårt lilla läger. Även om det spilldes fotogen, ramlades i vattenpölar och skärskadades på mindre en timme lyckades vi till sist koka upp vår pumpasoppa. Då stannar plötsligt två bilar brevid oss, långt efter mörkret fallit. Lustigt nog visar det sig vara två bilar med ännu mer oerfarna hajkare. Precis som vår, pajjade även deras bilar i vattenmängderna, och vi slår läger tillsammans.

Strax före midnatt kommer en bärgningsbil (språklektion: tow truck) till vår räddning. Motorn i vanen är tydligen nu torr, för den mindre muntre mekanikern vrider helt sonika bara om nyckeln och vi hör alla, till vår pinsamhet, motorn starta. Hur som helst, klockan är efter midnatt och vi har inte satt tält, så vi försöker helt enkelt sova till gryningen inknödda i vårt hatobjekt.

Mysigt värre, tre där bak och en i passagerarsätet

Och nej, Evan är inte nöjd med sin sovplats.

Vi alla överlevde mot alla odds natten, även om den bjöd på väldigt begränsad del sömn. In i bilen, och vidare till Kakadu!