Här i skärgården händer ju ingenting...

Om man promenerar från campus i västlig riktigt kommer man inom 10 minuter komma fram till stranden. Och när jag säger strand, då menar jag verkligen strand. Kantad av droppstensklippor (språklektion: dripstone) på ena sidan och oändlig ocean på andra sträcker sig stranden längre än jag hittills orkat gå. När jag först hittade denna pärla trodde jag att jag funnit ett perfekt ställe att barfotaspringa på. Bra musik i lurarna, en fin horisont att vila ögonen på, och bara känna sanden mellan tårna. Kan det bli bättre? Nej, men definitivt sämre.

Till min stora besvikelse så måste jag dras med något som kallas för tidvatten (ännu en lektion: tide). Tidvattnet är som högst vid 6-7-snåret morgon och kväll, vilket betyder att den annars 200 meter breda stranden helt försvinner när vattnet står ända upp till klipporna. Att jogga på dagen är inte heller aktuellt, eftersom det blir för varmt för att ens tänka tanken, så jag får gott fortsätta med mina varv runt campus.

Förresten, angående att det inte skulle hända någonting i min "skärgård" är inte ett dugg sant. Snarare tvärt om. Om du vill bada kan du bli uppäten av en krokodil, förlamad av en manet, eller varför inte få in en bakterie i ett sår? En av bakterierna har 90 % dödlighet när man väl upptäcker första symptomet. Nej tack, jag stannar hellre på land.

Stranden trängs mellan droppstensklippor till

höger, och Indiska oceanen till vänster.

Klockan är runt fyra och högvattnet är på väg in. Om 

tre timmar har jag vatten upp till knäna.

Men beachfotboll, det visade stranden sig idag duga alldeles utmärkt till!