Pålägg of the day

Att folk som hela tiden bor upp-och-ner och har virvlar åt fel håll när de spolar blir tillslut lite märkliga. Men också kreativa. Vad gör man när man får slut på onyttiga pålägg till sin toast? Hittar på egna förstås! Jag fann de här lirarna häromdan:

Oklart ansiktsuttryck. Är det ett arrogant "Jag är fan bäst,

jag uppfann chipsmackan." eller bara besviken avsmak?

Ja, vad säger ni? Kan chipsmacka bli en hit i Sverige tro? Prova gärna och ge respons.

Festivaaal!

Förra lördagen var det stor musikfestival i Darwin. Faktum är att det var norra territoriets största. Det var en endagsfestival som attraherade 12 band och närmare 9000 besökare, och gick under namnet Base in the grass. Namnet förvirrar mig. Bejs in the grass låter ju rimligt, eftersom det var bas och det var gräs, men namnet rimmar inte. Bäss in the grass rimmar desto mer, men jag såg inte till många abborrar i gräset. Namnet förblir ett mysterium. Kudos för biljettsystemet dock; istället för pappersbiljett köpte man en trendig truckerkeps som fungerade som biljett.

Hur som helst startade dagen med en gemensam baunta-frukost med de fem tappra festivalbesökarna, följt av planering hur rusdryckerna skulle smugglas in. Ni förstår, norra territoriet upplever lite av ett alkoholproblem (mer info kommer) och regeringen gör allt i dess makt för att stoppa detta. Till exempel betyder detta att den regeringssponsrade festivalen endast har två barer på 9000 besökare, vilka måste betala $10 (67 sek) för en burk folköl, efter drygt en timme i barkö. Problemet löstes genom att fylla små plastpåsar med starksprit och tejpa på kroppen.

Festivalen började lite halvdassigt med tveksamt tryck för bandet som gick på strax efter lunch. Som tur var vändes detta relativt snabbt när de bättre banden gick på och mer folk hittat dit. När mörkret föll var det så där äckligt härligt knôkfullt i en stor halvcirkel framför scenen. Vi rockade, svettades, trängdes och dansade i drygt 10 timmar innan tröttheten blev för påtaglig. Runt midnatt gick hardcore DJ:sen på med deras stereotypa untz untz untz och vi lämnade fältet åt människor med färgglada piller och ping pong-ögon.

Dagens konstaterande: Jag gillar festival.

Klassiska festivalbildringen. Märk väl de häftiga

keps-biljetterna.

Dead Letter Circus. Ägna gärna några minuter åt att

testlyssna deras musik. Lyckligtvis är den mer kreativ

än deras outfits. Rockband i helsvart, kom igen nu!

Basen pumpar samtidigt som jag försöker fånga så

stor del av festivalområdet som möjligt på bild.

Temporär musiktipsblogg

ACDC och Kylie Minogue i all ära, men Australien har faktiskt några andra, mer okända guldkorn att bjuda på också. Eftersom Spotify inte fungerar utomlands (och inte en människa ens har hört talas om det utanför Sverige verkar det som) så får ni hålla till godo med Youtube-länkar.

Bliss n Eso består av två rappare och en DJ, som gör riktigt bra musik för folk inte vanligtvis lyssnar på hip hop. Lite samma grej som Timbuktu lyckas med kan man säga. Min amerikanska wigga (språklektion: wannabe nigga = en vit man som beter sig som om han var av afroamerikanskt ursprung) kallar deras musik för väldigt vit, men jag antar att det är för att de inte sjunger särskilt mycket om bitches 'n' hoes och smoking dope och yo motherfucker och allt det där.

Nästa låt kommer från The Potbelleez som gör dansvänlig popmusik i bästa radioanda. Spelas så mycket här att mina svenska mainstream-hatande vänner skulle kunna kasta skit på mig i tolv evigheter för att jag länkade den på min blogg. Jag hoppas innerligt att den inte nått svenska radiostationer än. Kom ihåg var ni hörde den först.

Sist och kändismässigt minst är Art vs. Science. Bandet består av en trummis och två sjungande syntare och låter ungefär som man kan tänka sig att ett band med en trummis och två sjungande syntare låter. Jag var och såg dem spela för ett par dagar sen och har varit fast sedan dess. Bra show, grym publikkontakt och några riktigt överaskande gitarrsolon från ena syntaren. Har du bara tid/lust/tålamod att lyssa på en av länkarna är det definitivt denna du ska välja.

Viktväktarnas mardrömsland

Även om de inte äter hundar, insekter eller har hela butiker för riskokare i Australien, så kan man som svensk ändå lyckas bli förvånad i matväg. Nedan följer några exempel.

- Man kan inte byta ut fritsen på Mackas (språklektion: McDonalds) mot minimorötter eller fruktpåse, men om jag väntar lite kan hon fråga om det kanske skulle råka finnas en sallad att köpa till.

- ...och på tal om hamburgare, så kan jag berätta att vi var ute och åt på "riktig" restaurang en lördagskväll. Evan beställde Big Boys' Burger som utöver det uppenbara också innehöll bacon, två sorters ost, stekt ägg och ett helt friterat kycklingbröst. Allt som allt cirka en miljard kalorier.

- Varmt kaffe hör inte till vanligheterna (förståeligt), utan man håller här till godo med iskaffe (förståeligt). Jag läser från förpackningen: Ingredients: full cream milk 94.5%, sugar 5%, coffee powder 0.5% (totalt oförståeligt). Är man lite crazy och köper double shot så byts en hel halvprocent socker ut mot mer kaffe.

- När vi i Sverige har en avdelning för ljust bröd och en avdelning för mörkt bröd på ICA, har de i Australien en avdelning för ljust bröd och en enda limpa med något halvfiberaktigt. Lyckligtvis behövs det inte mer än just en, eftersom jag är den enda som köper't.

- På det vita brödet ska det vara en tjockt lager smör och sedan så mycket honung att en alldeles lagom mängd rinner över kanten och kladdar ner fingrarna.

- En amerikansk tjej här tycker hon är duktig som äter äpplen var dag. Jag tycker inte hon är lika duktig eftersom hon doppar klyftorna i jordnötsmör. Det ser ut som att hon siktar på en äpple:jordnötssmörsburk-ratio på runt 1:1.

- Ibland bjuder värden på pannkaksfrukost på söndagsmornarna. Pannkakorna innehåller ofta M&M, vilket faktiskt inte är dumt alls. Jordnötstjejen ovan då, tror nu att hon nöjer sig där? Knappast. Utan att överdriva dränker hon dessa pannkakor i sirap, med motiveringen att om man bara tar lite (läs: mer än lagom) så sugs det bara in i pannkakorna. Därför måste de bokstavligt tala simma i sirap. Hade hon inte på något magiskt sätt ändå varit smal hade jag haft en stark vilja att ge henne box.

Vaniljsås som vi i Sverige har till fruktsallad eller hallonpaj äter folk här som om det vore yoghurt. Häll i en djup tallrik, toppa med chokladflarn, ät och njut.

Jag avslutar med att dela med mig av det sorgligaste av allt: jänkarna hyser en väldigt speciell skräckförtjusning till maten här - den är ju så nyttig!

The Plowboy: Skinka, äggröra och friterad lök på en

bädd av pommes frites, toppat med bacon,

korvsås(?!) och två sorters ost. Bild från

http://thisiswhyyourefat.tumblr.com/ Har lyckligtvis inte

blivit serverad detta än.

Om extremt lokala årstider

Mina äckelgula Zhé gé-tofflor, stulna från ett hotell i Kina, utstod drygt tio månader av vatten, resor, allmänt slitage samt förolämpningar från moderiktiga förstå-sig-påare. Sen var det över. Det var anledningen till att jag tog min lånade hoj till Casuarina Square.

City Beach lät som en bra butik att börja flipflopsletandet i. Efter att ha blickat över butiken snabbt ber jag den (med Australien-mått mätt) söta expediten om hjälp. "Tyvärr, vi säljer inte sandaler vintertid" får jag till svar. Vad i helvete? Det är 35 jävla grader utanför din butik, kvinna! Jag vill inte ha dina vinterkängor, ge mig flipflops!

Det var lönlöst. Eftersom det inte är mer än ett par plusgrader i Melbourne där huvudkontoret låg har samtliga butiker i Australien vinterkollektionen inne. Härligt huvudkontor där ingen har hört talas om tillgång och efterfrågan.

Jävla stollar.

Mindil Markets

Allt som är bra händer vid torrsäsongens början. Regnet försvinner (duh!), mitt bröd klarar sig över natten utan att mögla och folk blir om möjligt ännu latare. Även om smaken av bröd utan grönt och vitt ludd är en fröjd i sig, så blir man ännu lyckligare av att Mindil Markets öppnar!

Marknaden har fått sitt namn efter stranden den placerar sig utefter. Marknader är i allmänhet är stort fenomen i Darwin, men Mindil är utan tvekan den största. Torsdag och söndag vid solnedgångens början drar allt igång. Är man på plats kan man titta på skit, köpa skit, men framför allt äta skit. När man tröttnat på att kolla kidsen som inte dansar så bra till Billie Jean på repeat som de tror, kan man gå och köpa på sig ett lager överprisade armband tillverkade med uråldrig kunskap (yeah, right).

Födoutbudet kan helt klart beskrivas som intressant. Överst på intresselistan befinner sig matståndet "Roadkill". Deras slogan lyder "You kill it, we cook it" och det ska tas mer eller mindre bokstavligt. I deras disk finns grillspett med bland annat wallaby, känguru och krokodil. Jag har smakat alltihop och det är, trott eller ej, helt klart ätbart. I övrigt finns här mat från de flesta ställena i världen (norra Europa exkluderat...), fast australieniserat då förstås, vilket betyder att allting serveras med extra frityr eller gravy och att man kan se sig i stjärnorna efter ätpinnar till sin Shanghai-fisk.

Trots ovanstående rader är Mindil Markets faktiskt ett underbart sätt att spendera en söndagkväll. Vad kan väl vara bättre än att dricka en nyblandad fruktsmoothie på stranden tillsammans med ett gäng goa vänner?

Marknaden öppnar lagom till solnedgången. Från vänster

till höger: Julie, Casey, Evan och en random linslus

Två snubbar gör musik med elektroniskt trumset och

distade digeridoos. Riktigt häftigt ljud, mer kan höras på

http://www.youtube.com/watch?v=UNWSO4NkhrY

Det är sent och marknaden börjar tömmas på folk.

Tack för ikväll, Mindil!

Inte riktigt som OS

Om jag hade varit lite mer bloggeffektiv hade jag kunnat börja inlägget med "Idag var jag på..." eller i alla fall "Igår gjorde vi...", men så inte är inte fallet. Som tidigare nämnt har jag ju blivit darwiniserad (läs: lat). Hur som helst:

Det är nu sex dagar sen jag och mitt crew var och såg invigningen av Arafura Games. Arafura Games skulle kunna beskrivas som ett OS i miniatyr, främst för länder vid Arafura-havet, det vill säga Sydostasien och en mängd öar. Jag tror (och hoppas, för ländernas skull) att det inte är eliten som är här och tävlar, utan att det är mer som en kul grej. Spelen hålls vartannat år, och alltid här i Darwin. I år är de större än någonsin och inkluderar närmare 3000 tävlande från 40 länder i 27 sporter. Mer sportinfo kommer senare, håll till godo med lite invigningsbilder istället:

Flyguppvisning från norra territoriets

flygvapen. Jag ville förbannat gärna

vara pilot just då.

Läktaren med de dyra platserna. Vi med lågprisbiljetter

fick sitta på gräset mer eller mindre bakom scenen. Helt

på sant.

Första nationen av de 40 vandrar in.

Fluginvasion!

Darwin har varit relativt skonat från insekter, med tanke på att staden faktiskt ligger i tropikerna. Men nu, helt plötsligt, är det arméer av en insektstyp som ser ut som en liten gräshoppa, och besitter kraften att flyga. Precis som den stereotypa insekten är de allihopa ohälsosamt förälskade i ljus. När man är på väg hem från kvällsföreläsningen är det till att hålla andan när man passerar markbelysningen om man inte vill inhalera en betydande mängd av dessa flugor/gräshoppor. Kissa under kvällstid gör jag numer i mörker, eftersom jag föredrar att inte få sällskap av ett tresiffrigt antal äckeldjur. Efter mörkret infallit måste jag skaka ur brallorna innan jag gör entré i mitt rum, om jag föredrar att behålla det för mig själv. Jag försökte, med begränsad framgång, att fånga de små krypen på bild. Se för er själva.

Katherine, round 2

Senast vi var i Katherine var det översvämningar mer eller mindre överallt. När samma chans gavs igen, denna gång med NFIH, passade jag på. Tillsammans med 16 andra turister gjorde jag om allt det turistiga man bör göra i Katherine.

Första stoppet var Katherine Hot Springs. Missledande är ett milt ord för att beskriva namnet. De varma källorna är egentligen något som ser ut som ett lerigt dike med murket vatten, som inte ens är särskilt varmt. Härligt va?

Hot Springs var ungefär som ni föreställer er utifrån

bilden.

Efter ett tveksamt dopp fortsatte vi till en camping, då majoriteten av mina medresenärer inte skulle överleva utan ordentlig toalett. Klockan var nu solnedgång, så vi promenerade upp längs The Gorge för att titta på'n.

Ria och Evan delar en påse goon i solnedgången.

När maten och vinet var konsumerat närmade det sig läggdags. Jag har normalt inga problem att sova, nästan oavsett var jag befinner mig, men denna natt sov jag inte bra alls. Som grannar hade vi nämligen hundratals flying foxes, eller jättefladdermöss. Fladdermöss kan ju tydligen skrika i frekvenser människan inte kan höra. Dessa fladdermöss visste inte hur man gjorde. De skrek ljudligt precis hela natten. För att ni ska få en uppfattning om hur högt det var kan jag berätta att deras oväsen dränkte mitt mobilalarm på morgonen. Som tur i oturen behövdes ju inget alarm - ingen kunde ju sova ändå.

Högljudda fladdermöss ovanför tältet.

Under dag två utforskades själva ravinen via en turistig båt. Ett mycket vackert ställe.

Katherine Gorge. Ungefär lika vackert som Hot Springs

var fult.

Under eftermiddagen tog vi oss till Edith Falls, som nu, tre veckor senare, var öppet för att bada i. Lite som ett äventyrsbad, plus risken att bli bortspolad då.

Upper pool igen. Denna gång utan både regnbåge

och badförbud.

Evan och jag lyckas ganska bra med sjöjungfru-looken.

Ytterligare en natt spenderades i tält, denna gången sovandes, innan det bar av hemåt. Efter att den obligatoriska gruppbilden togs förstås.

Obligatoriska gruppbilden

Om gymkulturen

Jämfört med många andra länder i världen kan ju Sverige och Australien tyckas vara ganska lika, vilka de också på många sätt är. Jag upplevde inte någon större kulturchock när jag kom, och jag har inga vidare problem med att passa in. Det finns dock ett uppenbart ställe där man känner sig lite malplacerad: gymmet.

'Gymmet är sproilans nytt!' sa folk till mig när jag pratade om träning här i början. Sure bacon, själva byggnaden må vara ny, men det gäller inte utrustningen. Under tidigt 70-tal konverterade australiensarna från brittiska tramsenheter till meter-systemet. Vikterna inte bara ser förbannat gamla ut, utan måste faktiskt vara från tiden före konverteringen skedde, då alla vikter ges i pounds. Detta gör det lite extra lurigt när man vill använda hantlar, eftersom inga vikter står på, utan man får helt enkelt börja räkna skiva för skiva på sin handel för att sen konvertera till kilogram.

Ännu har jag inte hunnit blogga om hur lata folk är här nere, men det kommer. Till exempel så tar de allra flesta bilen till gymmet. Jag bor cirka 8 minuter från gymmet. Min granne till höger, som då bor cirka 7 minuter och 57 sekunder från gymmet, tar även han bilen till gymmet. Ironi när den är som bäst.

Väl på gymmet tränar folk i sina vanliga kläder. Även om 'vanliga kläder' här ofta innebär t-shirt och shorts kan jag inte låta bli att undra över fördelen att träna i bomulls-t-tröja, jeansshorts och flipflop istället för funktionsmaterial och riktiga skor.

De ytterst få kvinnor som tar sig till gymmet gör en tveksam insats. De tränar ofta i par, ofta på löpbandet (språklektion: treadmill) på låg hastighet. Man måste ju kunna prata om hur full man var i helgen samtidigt liksom. När de inte längre har något att prata om är det dags att spana killar. Om det råkar vara någon pudding i närheten så tar de maskinen bredvid och säger högt 'undrar hur man gör på den här maskinen', varpå killen möjligtvis avbryter sitt set för att förklara. Skulle han inte göra det tröttnar damerna på gymmet, duschar, kör hem för att äta pommes frites (brit/au eng: chips) och sås med gott samvete, då de spenderat en hel halvtimme på gymmet.

En sak ska jag dock ge de australiensiska knasbollarna: gymmet öppnar 06:00, och trots tiden är det mycket folk där. Motivationen och morgonpiggheten är jag uppriktigt avundsjuk på.