ANZAC day

I måndags var det ANZAC day. Eftersom jag tagit mig friheten att anta att ni inte har en susning om vad det är, så ska jag förklara. ANZAC står för Australian and New Zealand Army Corps och firas(?) i minne av den enorma mängd soldater som dog i slaget om Gallipolli mot Turkiet i första världskriget den 25:e april 1914. Överallt i Australien hålls Dawn Services i gryningen, och multikulturell som jag är var jag självklart på plats.

Halv fem på morgonen ringde alarmet, och strax innan klockan sex befann jag mig, tillsammans med flertalet tusen människor framför monumentet här i Darwin. En kort historielektion följdes av marscherande soldater och en blåsorkester. Norra Territoriet högsta höns gick fram och lade blommor vid monumentet. De australienska och nya zeeländska nationalsångerna sjöngs samtidigt som solens första strålar kikade fram bakom horisonten. Ordet 'majestätiskt' beskriver det hela bra.

Sedan vandrade en lång parad genom staden, beståendes av hundratals soldater, scouter, spelmän och vanliga människor med deras förfäders medaljer på bröstet. Fyra timmar efter allt började var det över och folk vandrade hem igen, fyllda av glädje, sorg och vemod.

Lest we forget.

Slutet på cermonin, och 'vanligt' folk får lämna sina

blommor. (Bild från NT News)

P.S. Kanske lite osmakligt att nämna i samma inlägg som ANZAC, men jag känner att ni kommer gilla't ändå: Eftersom den röda dagen ANZAC i år råkade hamna på samma röda dag som annandag påsk flyttar australiensarna helt enkelt annandag påsk till dagen efter. Man vill ju inte gå miste om en ledig dag, eller hur?

Staden där ingen är för full

Australiensare dricker mycket och ofta. Särskilt i Northern Territory. Och jag behöver väl knappast nämna att jag inte pratar om hallonsoda eller Mountain Dew, utan undantagslöst starköl. Eller ja, goon för den stackare som helt saknar de ekonomiska resurserna förstås. Även om vi skandinaver också dricker en del, lyckas folk här ändå ta det ett steg längre. Det är inget konstigt med det, utan helt accepterat överallt.

En vanlig tisdagskväll spenderar jag tillsammans med den nyktrare delen av NFIH i poolen eller runt middagsbordet. Ofta vandrar det då upp något, mer än lagom rund under ramarna och börjar sluddra (eller konversera, ur hans/hennes synpunkt förstås). Fortfarande inget konstigt, bara en uttråkad snubbe som livar upp stämningen med några 6-pack öl.

När det väl blir fredag ska alla bli fulla. Hellre däcka för tidigt än att inte vara full nog, är attityden. Detta är alla överens om, till och med the bouncers (språklektion: krogvakterna). Ett par veckor sen var en... umm... vän till mig (låt oss kalla honom E) lite för full, svenska mått mätt. När E ska visa legget för vakterna har han problem att få upp körkortet, och tappar både leg och plånbok upprepade gånger. Vakten lyckas i alla fall få en skymt på födelsedatumet och hälsar välkommen. E kunde knappt tro det själv. På de tio meterna från vakten till ingången lyckas den kraftigt berusade E snubbla till. Vakten ser detta, ropar till och går fram till E med bestämd min. Nu är det kört, tänker E (umm... berättade han för mig). "Hallå där! Du behöver gå och köpa dig en paj innan du kommer in här!"

Vafan, en paj?! Vad ska jag med en paj till?! En vänlig, inhemsk kvinna bakom E i kön hjälper honom till pajstället runt hörnet, där han köper en paj, och går tillbaks till vakten, utan ett dugg lägre promillenivå. "Bra, ät nu upp dig paj." säger vakten. E lyder order, varefter vakten hälsar välkommen igen och E går glatt in.

De, mina vänner, är alkoholattityden i Darwin i ett nötskal. Skulle vilja se er göra om samma move i Sverige. Lycka till med det.

Dag 5-6: Katherine och Litchfield

Fyra dagar har passerat och vi har fortfarande inte hittat någonstans att bada utan att vara krokodilrädda. Detta råddes bot på de två sista dagarna, som tur var. Här är fler bilder:

Nedre poolen av Edith Falls i Katherine.

Övre poolen. Lägg märke till hur snyggt mäster-

fotografen fångat regnbågen i mitten.

Såhär höga bygger termiterna sina hus,

dessutom i en speciell vinkel så att de håller

sig samma temperatur oavsett tid på dagen

och året.

Florence Falls. Poolen här nere är omringad av höga

klippor i tre av fyra väderstreck.

Wangi Falls. Här fick vi dock inte bada på grund av

de starka strömmarna från en halv översvämning.

Buley Rockhole. Starka strömmar här med, men inget

badförbud. Dock gällde det att hela tiden se till att ha

något att grabba tag i för att undvika bortspolning.

I slutet av dag 6 var skitbilen återlämnad och allt tillbaks till det vanliga, förutom innehavet av nya underbara minnen. High five till vårt crew!

Dag 2-4: Kakadu

I och med att skitbilen rullar vidare är den mest spännande delen av äventyret över. Dock bjöd Kakadu på en mängd sevärdheter. Jag låter bilderna göra jobbet.

Bron över South Crocodile River till Kakadu.

Vattenståndet är nästan uppe vid brokanten.

Här är vattenståndet 180 cm över vägen. Självklart drar

urinvånarna nytta av detta, så det kostar en halv

förmögenhet att åka över i båt.

Den aborigianska mannen visar hur man kastar spjut. Om

man är olydig i hans by får man en sånt spjut genom

hälsenan. Skulle man bråka igen blir det vaden, tredje

gången låret. Har man fortfarande inte lärt sig får man

spjutet genom hjärtat.

 Klippan där Namanjolg hade incestsex med sin syster

som sedan förvandlade sig till regnbågsormen, som är

betydelsefull för aboriginerna.

Vi hittade en känguru i skogen. Den tjocka svansen

indikerar att det är just en känguru och inte en wallaby.

Utsikt över en väldigt liten del av Kakadu.

Denna kväll hittade vi en underbar glänta i skogen. Stjärnklar himmel (de har helt olika stjärnbilder här) och nästan myggfritt. Helt underbart! Dessutom hittade våra backpackervänner från första natten vid vägen hit. Kan ha varit bästa kvällen.

Den spännande fortsättningen

Efter att förgäves ha försökt putta, sparka och svära igång vår van i en timme hör vi en bil komma. Ut och vinka, och eftersom folk är sådär härligt lantisvänliga stannar den förstås. Damen i bilen visar sig ha en bondgård (språklektion i australiensisk engelska: station) i närheten och är van vid dessa förhållanden. Vi får låna hennes telefon med supertäckning för att ringa Wicked Campers hotline. När vi har pratat med fem olika personer och berättat var vi befinner oss femtio gånger säger vänliga damen att hon måste åka. Vi har fortfarande inte fått något besked ifrån sjätte kärringen i luren. Tips till alla er potentiella australienresenärer: aldrig, aldrig Wicked Campers, okej?

Vi förstår att vi inte kommer kunna åka vidare ikväll i alla fall, och börjar göra ordning vårt lilla läger. Även om det spilldes fotogen, ramlades i vattenpölar och skärskadades på mindre en timme lyckades vi till sist koka upp vår pumpasoppa. Då stannar plötsligt två bilar brevid oss, långt efter mörkret fallit. Lustigt nog visar det sig vara två bilar med ännu mer oerfarna hajkare. Precis som vår, pajjade även deras bilar i vattenmängderna, och vi slår läger tillsammans.

Strax före midnatt kommer en bärgningsbil (språklektion: tow truck) till vår räddning. Motorn i vanen är tydligen nu torr, för den mindre muntre mekanikern vrider helt sonika bara om nyckeln och vi hör alla, till vår pinsamhet, motorn starta. Hur som helst, klockan är efter midnatt och vi har inte satt tält, så vi försöker helt enkelt sova till gryningen inknödda i vårt hatobjekt.

Mysigt värre, tre där bak och en i passagerarsätet

Och nej, Evan är inte nöjd med sin sovplats.

Vi alla överlevde mot alla odds natten, även om den bjöd på väldigt begränsad del sömn. In i bilen, och vidare till Kakadu!

Äventyret med stort Ä, del 1

Uppenbarligen är bloggförfattaren fortfarande vid liv, men det var under gångna veckan inte alltid lika självklart. Här är första delen av historien om äventyret som gick ungefär inte alls som planerat.

För att få hyra en Wicked Camper krävs en pant på 3000 aud, vilket vår grupp av tappra äventyrare i god tid sett till att det fanns på ett konto. Dessvärre hade den feminina, tyska delen av gruppen inte riktigt koll på att det fanns en spärr för hur stort belopp som kan betalas på en dag. Resultatet av detta var att vi fick promenera från banken till biluthyrningen med motsvarande 20 000 kr i kontanter.

Eftersom vanen bara hade två sovplatser hade vi skaffat oss ett tvåmannatält också. Det andra felet på resan var missberäkningen av antal säten: 2. Att avbryta eller att lämna kvar två man var inte på tal, så vi fick helt enkelt låta två personer ligga i sängarna bakom sätena, men gardinerna tätt fördragna för att undvika eventuella poliser. Efter dessa problem var vi dock redo för avfärd.

Lite helare och lite renare vid avfärd än vid ankomst.

Då det har regnat mer eller mindre varje dag under ungefär fem månaders tid åkte vi till turistinformationen för att ta reda på vilka parker/vägar/attraktioner som fortfarande var öppna. Enligt den förföriskt trevliga unga damen bakom disken var det lugnt, bara att köra. Tack för det. Efter två timmar stannade vi för ett dopp i en källa. Trodde vi.

Översvämmat. Vi var inte särskilt rädda för avspärrat-

skyltarna, men desto mer för strömmarna och

krokodilerna som fått chans att ta sig in.

Med ett aningen sämre humör satte vi oss i bilen och tog sikte på Kakadu istället. Mörkerkörning är inget man vill göra här, eftersom en mängd större djur vågar sig ut på vägarna, men vi hade tidsmarginalerna på vår sida. Trodde vi. Efter ytterligare ett par timmar körning, nu mer outback än tidigare, hamnade vi här:

The floodplains. "Endast" 20 cm vatten över vägen här.

När vägen försvann under ytan stannade vi till. Vattenmätaren vid sidan av vägen indikerade 20 cm vatten. Borde inte vara några problem, vi har trots allt betalat extra för fyrhjulsdrift. Så, på med fyrhjulsdriften och kör. Nästa skylt visade 30 cm vatten, men vi var inte riktigt i någon position för att stanna, särskilt inte eftersom det var omöjligt att vända. Bilen börjar hosta och lyder inte riktigt, men rullar fortfarande. 40 cm vattendjup syns på nästa skylt. Helvittes. Igen, det är inte läge att stanna bilen, och vi kan trots allt se vägen ovanför ytan några hundra meter bort. Bilen rullar långsammare och långsammare, samtliga passagerare och chauffören får panik, skriker på chauffören att öka farten, han kan ju för helvete inte sakta ner här. Dock har undertecknad redan plattan i botten. Vår van lyckas i alla fall hosta sig upp på torra land, köra ytterligare en kilometer innan hon säckar ihop.

Vårt före detta favoritfordon vägrar starta igen, och fyra oerfarna hajkare befinner sig plötsligt på en öde landsväg. Mobiltäckning finnes förstås ej och mörkret är i antågande.

Fortsättning följer...

Se upp i vildmarken, för här kommer vi!

Imorgon börjar en veckas semester break. Här är lov alltså inte bara för grundskoleelever, utan även vi akademiker får en veckas lov i en redan kort termin. Den chansen ska tas till vara på genom att hyra en Wicked Van och roadtrippa rätt in i vildmarken. Besättningen består av min australienska bff Evan, norra territoriets enda andra europé Ria, samt en av hennes backpackervänner som är på genomresa. Under sex dagar ska vi besöka nationalparker i Litchfield, Katherine och Kakadu, som tillsammans storleksmässigt påminner mycket om Schweiz eller Slovenien.

I nästan en vecka ska vi alltså trotsa ormar, insekter, krokodiler, översvämningar och toalettbrist med endast en van, ett tält, kläderna på kroppen och vettet i skallen.

Önska oss lycka till.

Never ending semester

Första veckorna på det här stället var helt utan rutin, vilket är förståeligt när man börjar från noll på en fullständigt ny plats. Ni som känner mig kan förstå att jag längtade tills de veckorna var över och man började komma in i lite vana. Men sex veckor senare har jag fortfarande inte hittat rutinen.

Från att ha gjort helt klart mer än okej ifrån mig som blivande civilingenjör i Karlstad, har jag halkat ner till Sport science-bottenskiktet. Ändå lyckas jag aldrig komma i tid till skolan, eller sitta kvar och plugga så länge som jag utan tvekan hade behövt. Halvdana uppsatser lämnas in bara för att bli av me't.

Träningen har blivit lidande även den. Från att ha varje dag som mål, till tre gånger i veckan var första steget. Nästa steg var att skippa träningen titt som tätt, bara för att det helt enkelt är lättare än att utföra den. Motivationen finns helt enkelt inte där.

Istället läser jag böcker. Inte bara innan jag somnar, utan en helt vanlig onsdagseftermiddag kan jag ta min brasse, fylla upp en flaska klorsmakande vatten och sätta mig i solen och bara läsa. Ingen träning, inget plugg, bara spontanitet och bokläsning. Vad har hänt med mig!? Simpelt: jag har semesterkänsla. Och jag har inte planerat att sluta.

Hur kan man inte ha semesterkänsla i kroppen när

man promenerar längs Mindil beach?