It's goontown baby!

Alkoholhaltiga drycker är i landet under mycket dyrt. Extra dyrt för alla de lyckligt lottade som kommer från länder utan skyhöga alkoholskatter och monopol. Eftersom berusningsfrekvensen här under också skiljer sig mycket åt ett land som Sverige så blir det snabbt stora slantar spenderade på rusdrycker. Därför uppfann någon smart rackare goon.

Kikar man på Wikipedia så är goon tydligen bara ett annat ord för bag-in-boxvin, men jag tala om att skillnaderna är fler än så. Billigaste flaskvinet kostar 10 aud, vilket motsvarar cirka 65 svenska riksdaler. En box på två liter (starkare) vin kostar även den 10 australiensiska dollar. En stor prisskillnad, med andra ord. Dess billighet kan bara överträffas av smaken själv. Hade jag inte själv vart och inhandlat nämnda box, hade jag trott att jag råkat köpa två liter vinäger. Tredje och värsta skillnaden är tveklöst bakfyllan. Orden räcker inte till för att beskriva känslan.

Med dryck ur en sådan prisklass är det bara att glömma vinglasen. Man dricker några klunkar direkt ur boxen, och skickar vidare till nästa man. Salivutbyte är ingen rädd för, då det ändå smakar bättre än innehållet självt. Det är oklart vad som gör vätskan så billig, men det ryktas om att den bristfälliga innehållsförteckningen döljer i stort sett allt som är jäsbart, så som fiskrens och sopor. Hur sanningsenligt detta är vet jag ej.

På grund av alkohol-per-krona-värdet får man bara köpa en låda om dagen, i ett försök att motverka stans alla fyllon (mer info kommer). Dock är en box mer än tillräckligt för att hålla en alldeles för hög promillehalt en hel dag. Hur som helst leder det till att vi måste springa till affären varje dag för att bunkra upp för nästa vecka (se kommande inlägg).

Idag är det tydligen goon appreciation day, så vad annat kan jag göra än att tvinga i mig några deciliter? Usch.

Rädsla är för fegisar

I Mary Schmichs berömda Sunscreen Speech får åhörarna tips på hur man ska leva och vad man ska göra för att få ett rikare liv. Spara gamla kärleksbrev, använd tandtråd, inte oroa sig för världsliga saker, men framför allt: Do one thing every day that scares you.

Många av er är nog bekanta med min tendens att bli väldigt äcklad. Jag ser absolut ingen humor i att prata om spyor, varbölder eller ut-och-in-vända rektum, särskilt inte under lunchen. Länkarna på existenz.se med varningsskyltar klickar jag inte frivilligt på. Med detta sagt förstår ni nog att jag inte var överförtjust när jag fick veta att, på labben i min Anatomy & Physiology-kurs, skulle vi dissekera grishjärtan.

Jag ska inte ljuga, jag var både orolig och rädd när jag stod där framför hjärtat, iklädd labbrock och latexhandskar med skalpellen i handen. Magen var lugn en minut, och jag såg min chans att börja. Jag tog hjärtat i näven och skar från höger förmak till höger kammare, för att se på allt äckel inuti. Hm, det här var ju inte så pjåkigt. Hjärtat ser ju ut nästan precis som på de tecknade bilderna i boken. Snarare mer fascinerande än äckligt. Och så fortsatte det, klippte lite här, peta lite där, stoppa fingret i aortan för att se det komma ut i vänster kammare, snyggt!

Två timmar senare var de enda men jag fått känslan av att vara lite mer fullbordad som människa. Den simpla nyckeln, mina kära läsare, är att våga. Gärna varje dag.

De tunnare väggarna avslöjar att vi tittar på

höger kammare och förmak. Det trådiga ni ser

är klaffarna som skiljer de båda delarna åt.

(Baz Luhrmann har gjort om Sunscreen Speech till en raplåt. Med största sannolikhet finns den på Spotify och jag rekommenderar er att lyssna.)

John Pohlman, gå och bada

För att hedra mannen som gav namn åt staden jag befinner mig i har jag valt att praktisera lite Darwinism. På en dryg månads tid har min kropp lärt sig att förutspå de före detta överraskande regnskurarna.

Känslan smyger upp på en från ingenstans. Man märker den inte komma, den bara är där. Min lekamen vet om att något är på gång. Riktar man blicken mot bortre delen av himlen får man reda på var känslan kommer ifrån. Många mycket mörka moln. Nedräkningen har börjat. T minus sixty minutes. Det är hög tid att fundera på vad man hade tänkt syssla med om en timme, och eventuellt planera om.

T minus fifteen minutes: Vinden tilltar markant. Fågelkvittret har tystnat, poolen töms på badare och folk har börjat att ta in potentiell hängd tvätt. Om föreläsningen börjar om en halvtimme är det dags att överväga om det kanske inte är så töntigt att vara på plats en kvart för tidigt i alla fall.

T minus five minutes: En märklig spänning befinner sig överallt i kroppen, från tårna till knoppen. Snart händer det. Om man har skött steg ett och två dåligt kan det hända att man är mer än fem minuter från ett regnskydd. Då är det dags att öka tempot, fick jag lära mig den hårda vägen. På väg till uni blev jag omsprungen av ett gäng riktiga fåntrattar. Kom igen nu, lektionen börjar inte förrän om en tia, så bråttom har ni inte. Men, som man säger här, the laugh was on me. Jag var nämligen den ende som kom fram helt drunken, för att använda ett Bullerby-uttryck.

Summan av kardemumman: Lär dig tecknen så blir plötsligt de plötsliga regnskurarna inte lika plötsliga.

Som jag misstänkte. Tunga moln på ingång.

The land down under - bokstavligt talat

Limen till den mexikanska eftermiddagsölen brukar jag plocka direkt från trädet bakom huset. Om jag hade haft tålamodet hade jag tajmat in den lilla tidpunkten då plommonen går att äta, men insekter och fåglar ännu inte upptäckt det. Idag nåddes jag av ryktet att det ska finnas ett citronträd i närheten.

Köket här är inte det fräschaste. Verkligen inte. Jag skulle istället vilja sträcka mig till att säga att det är det absolut äckligaste jag sett. Tyvärr är det väl oundvikligt när man delar nämnda kök med folk från en kultur där det inte är mannens jobb att städa undan efter sig (läs: kineser). Den begränsade hygienen lockar till sig djur så som kackerlackor, lösdrivarkatter och en oräknelig mängd flugor. Då och då kommer det också in en fågel eller två.

I Australien är fruktsalladen utomhus och ekosystemet i köket. Är det inte det landet upp-och-ner, så säg.

Vårt egna lilla limeträd

Territory Wildlife Park

Det käcka med att bo på North Flinders International House är att det anordnas lite utflykter då och då, eftersom hyresgästerna har en påtaglig brist på både transportmedel och organisering. Idag besökte vi Territory Wildlife Park, en timmes bilfärd härifrån. Om man vill skaffa sig en bild av stället, så ska man fokusera på ordet Park, framför Wildlife, som jag gjorde. Detta gjorde mig en smula besviken, men det var ändå en värd tripp.

I parken har de samlat en rad Northen Territory-typiska djur, vilket innefattar en hel del djur som du inte kan hitta i Borås Djurpark. Exempelvis fanns det wallabys, krokodiler och helt enorma stingrockor. Dock var allihopa mer eller mindre inhägnade, så det blev inte riktigt så hajk som jag hade väntat mig. Dagen kan summeras i ett antal plus och minus:

+ Resan dit, inträde och lunch var typ gratis.
- Ville man ta sig mellan delarna var man tvungen att åka ett töntigt turist-tåg.
+ Jag såg, sen ankomsten till Australien, min första krokodil.
- Krokodilen var väldigt inhägnad och den naturliga känslan fanns inte riktigt där.
+ En mängd färgglada (giftiga) och stora (stora) spindlar syntes idag.
- Spindlarna var inte inhägnade, eftersom de inte ens tillhörde parken. Hjälp.

Pelikanmatning

Jag struntade i tåget och försökte

ta mig runt gåendes. Inte lätt.

Efter att ha mutat wallabyn med vattenmelon

fick jag klappa'n.

Dagen då jag blev ännu lite mer darwinbo.

Det var en lugn onsdagseftermiddag, en eftermiddag som alla andra. Jag kunde ana lite bitterhet inom mig, då det känns som jag inte utvecklas språkmässigt längre. Kombinationen av tråkig kurs och alldeles för skönt svalkande pool gör att jag omotiverat vandrar in till föreläsningen en tia för sent. Som automatiskt straff för sen ankomst får man sämsta platsen, längst fram och längst ut, som idag råkande vara bredvid en tjej jag inte pratat med förut. I pausen blev det förstås lite vanligt australienskt kallprat. Hon pluggade till sjuksköterska, kom från Melbourne och blah blah. Det var då det hände, det var då hon sa det.

"Så kommer du härifrån Darwin?"

Smilbanden skjöt upp och jag berättade att så inte var fallet. För mindre än en månad sen bodde jag i Svea rike. Hon ursäktade sig med att hon allt tyckte sig höra en brytning, men utan att kunna placera den.

Försent tjejen, du har redan gjort min dag.

Blue sixtytwo, hike!

Svenskar är inte särskilt sportintresserade. En del av mina lojala läsare tänker säkert "Skitblogg, det är jag ju visst!", men tro mig, inte i jämförelse med amerikaner och australiensare. Om man då, som jag, råkar vara ointresserad, till och med för att vara svensk, känner man sig ofta lite malplacerad när diskussionerna sätter igång. Men, ta seden dit man kommer, heter det ju, så det är väl bara att börja anpassa sig? Precis så som ordspråk ofta gör, så stämde även detta bra. Det som började med att kasta lite football (exotisk amerikansk fotboll för oss européer) har nu kommit till den nivån att vi spelar flera matcher av backyard football i veckan. (Förtydligande: jag befinner mig fortfarande i Australien, men platsen där jag ska ta seden är alltså bland en mängd amerikaner.) Nedan följer receptet på en lyckad eftermiddag av backyard football.

Ingredienser
Ett jämnt antal människor, förslagsvis 8, 10 eller 12
1 gräsplätt på ca 40 gånger 20 meter
1 amerikansk fotboll

Så här gör du
Blanda människorna tills röran är jämn och dela upp i två lag. Ena laget är on the offense, eller O, samtidigt som det andra laget föga förvånande spelar D, för defense. Placera ut det offensiva laget längs en kortsida, och det defensiva mitt emot, med ungefär 3-4 meter mellan de båda lagen. Bollen börjar hos offensiva lagets quarterback. Efter att ha ropat de obligatoriska, osammanhängande orden börjar spelet. Quarterbacken ska nu kasta bollen till en av sina lagmedlemmar, som i detta nu löper upp längs planen. Fem sekunder har han på sig innan D får försöka ta bollen ifrån honom. I bakgårdsfootball varierar längd, vikt, kön och även frisyr hejvilt, vilket betyder att man inte behöver tacklas för bli av med bollen. Två händer på motståndarens kropp räcker.

När bollen går i marken, eller när bollinnehavaren blir "tacklad" stoppas spelet. O får börja om på linje där man kom som längst gången innan. Om ingen i O lyckades fånga passningen måste man börja om från start. En chans att nå motståndarens kortsida är förbrukad, och de har nu endast tre chanser kvar. Spelet går över och man byter O/D antingen när O når kortsidan, har gjort slut på sina fyra chanser, eller om D skulle lyckas göra en interception, vilket betyder att man fångar motståndarens passning.

Svårare än så är det inte. Kanske tycker ni, precis som jag gjorde, att det låter som en långsam, tråkig sport. Istället för att se det så, fick jag höra, så kan man se det som ett snabbt och roligt schack. Hur som helst, detta spel måste upplevas, så jag lovar att bjuda upp till match när jag är tillbaks i Skandinavien!

En amerikansk fotboll. Sömmen gör det

lättare att kasta i en sån där fin spinn.

En dag i parken

Nere i centrum (10 min bort med taxi, en halvtimme med buss) finns ett grönområde. Grönområdet är så grönt att de har valt att kalla det för en botanisk trädgård. Idag trotsade jag och ett par kamrater bakfyllan för att besöka nämnda park. Även om cyklonen för tre veckor sedan förstört Madagaskar-delen och Shady-nånting-delen, så blev det en del bilder. Jag har laddat upp en handfull och låter de tala för sig själva.

Blablah blablablah blah blah. Armen.

Häromkvällen kom universitetets bibelstudiegrupp till International House för att presentera sig. Till min, och även deras, stora förvånelse blev det en ganska stor uppslutning. Ni som känner till min religiösa läggning kan förstå att jag blev lättad när det visade sig att majoriteten av besökarna kom för att det bjöds på gratis mat. Men inte alla.

Varenda australiensare delade min åsikt om i vilken sandlåda religion hör hemma. Annat var det med jänkarna. Några dagar tidigare frågade en av mina amerikanska vänner om jag ville med på service. Vadå service, vad är det som ska servas? Inget ska servas. I dagens språklektion får ni lära er att service betyder gudstjänst. När jag väl förstod vad han menade, och att han dessutom var fullt allvarlig, tackade jag nej samtidigt som jag kvävde ett jättesmil. Men han behövde inte gå ensam, han hade allt sin tappra falang av nordamerikanska Jesusdyrkare i släptåg.

Tydligen så går det till så i staterna. En annan amerikansk vän till mig, som för övrigt har ett leverne som knappast leder till att han kommer att få knacka på pärleporten i livet efter detta,  berättade att på söndagsmornarna, då jagar pappa svärandes upp en ur sängen, för till kyrkan, dit ska man. Det är också enda tillfället han använder skjorta.

Jag blev ombedd att läsa igenom en CV. Först en rubrik med arbetslivserfarenhet, som följdes av utbildningsrubriken. Allt såg bra ut. När jag läste tredje rubriken blev jag ställd. Church. En tredjedel av CV:n bestod av info angående vad personen i fråga gjort inom kyrkan. Jag sa till honom att jag kanske inte var rätt person att kritisera CV:n...

Av någon anledning kommer jag osökt att tänka på

en delikat musikvideo, där allt foto kommer

från en sekt av något slag.

(Om någon av mina läsare av någon anledning tog illa upp, så var det inte min mening. För det allra mesta så respekterar jag åsikter, även om jag inte delar dem.)

Run Forrest, run!

I mitt skärgårdsinlägg, några poster tillbaks, hade jag ett problem. Men som den teknolog jag är kunde jag förstås lösa't. Belöningen blev en ny hobby.

Klockan är 4 P.M. (post meridiem, eller helt enkelt 16:00 för vanligt fôlk) Darwin Time. Det är en ovanligt sval dag med ovanligt lite att göra. Jag bestämmer mig för att ge barfotalöpning på stranden ett nytt försök.

Väl på plats känner jag att temperaturen inte bara går att överleva, utan till och med är behaglig. Vinden blåser friskt och solen lyckas inte riktigt tränga igenom molnen. Mina ladder slängs åt sidan och jag tar mina första löpsteg. Så ja, tyngden på främre trampdynan hela tiden. Lite lätt framåtlutat, korta steg. So far so good. Ett par hundra meter flyter förbi och jag ökar takten. Allt känns förvånansvärt bra. Till och med riktigt bra. En knasbra spellista i öronen, en horisont långt borta som ögonen bara ligger och guppar på. Enda plagget på kroppen är ett par slitna Daidosshorts (japp, commando är grejen här). Skallen är helt tom. Till och med vinden gjorde sitt jobb och spelade i mitt korta hår, som jag hade skrivit om jag var författare istället för ingenjör. Min kroppshydda på 85 kilogram var som försvunnen. Allt bara flöt på, steg efter steg. It was beautiful.

Det var omöjligt att avgöra om jag sprungit 5, 10 eller 15 km, då stranden är identisk så långt sikten tillåter. Men efter att jag vänt och sprungit tillbaks kändes allt bara underbart. Ni kan konsumera kläder eller idka samlag så mycket ni vill, men den endorfinnivån jag var uppe i kommer ni inte nå.

Barafotalöpning på stranden - definitivt en ny hobby.

 

Turbofötterna

En weekend i Sydney? Knappast.

Sverige är till ytan ett relativt stort land. Att åka från södra till norra Bohuslän för att hälsa på Mormor är inte gjort i en handvändning. Man sätter sig inte ofta på ett tåg från Karlstad i tre timmar för att ta sig till föräldrahemmet. Bussresan som krävs för att njuta av puder i Åre ska vi inte ens prata om. Ändå är dessa tre exempel, även sammanlagt, en så kallad piss in the ocean.

Australien, det är ju faktiskt bara ett enda land. Dessutom bor här inte mer än 20 miljoner människor. Då är det som svensk lätt att tänka att ingenstans är längre än en sådan där modern roadtrip bort. Det var vad jag trodde innan jag kom hit. Jag kunde inte haft mer fel.

Europa är ungefär 10,2 miljoner kvadratkilometer stort. Australien klockar in på 7,6. Delstaten Northern Territory delar jag med drygt 200 000 outbacks (fint ord för lantisar), vilket motsvarar två tredjedelar av Värmlands invånarantal. Alldeles riktigt, det är inte så många. Men ytan vi delar på är större än Sverige, Tyskland och Franrike. Tillsammans. Nedan följer några exempel för att ge er perspektiv på storleken.

- När man här snackar avstånd, pratar man om tusentals kilometer. -How far is it to Perth? -About four point one kay.


- Min sista flight, bara inrikes mellan Sydney och Darwin, korsade två tidszoner och tog fyra och en halv timme. Det är tre gånger så lång tid Göteborg - London varade.

- Inhemske Craig ville absolut ha med bilen (mer fakta på detta ämne kommer) när han flyttade till Darwin. Han körde snabbare och längre intervall än vad som är hälsosamt. Ändå tog det honom tre dygn.

Som tur är har jag inte behövt resa längs den drygt

3000 km långa motorvägen mellan Darwin och

Adelaide.

Jeg tror jeg ӕr litt mer unik ӕn du.

Hemma i Sverige är jag ganska vanlig. Kommer från en Svensson-familj, pluggar på universitet, tränar på kvällarna och dricker alkoholhaltiga drycker på helgerna. Dessutom är både för- och efternamnet Sveriges vanligaste. Men igår fick jag höra, på tal om Facebook-vänner, att "...men du Erik, du är nog lätt att hitta, med tanke på att du måste vara den enda med det namnet.".

Visst kan man sticka ut och vara unik på olika sätt. Man kan börja spela xylofon, eller kanske färga sitt hår i en spexig färg. Är man först med att köpa senaste Apple-produkten är man säkert unik i flera timmar. Men det blir ändå inte samma känsla som här.

Som jag nämnt en halv scrollmeter ner på sidan så är jag i stort sett enda europén här. (Djungeltrumman mumlar om nån tysk tjej med, men någon sådan har jag inte sett till.) Amerikanerna och australiensarna är tydligen ganska så everyday people, och deras namn är vanliga nog att alla delas av någon av de strandsatta i Lost. Därför är det alltid kul när folk frågar vart man kommer ifrån med så lustig brytning, eller när man kan få smeknamn som K (på grund av min här ovanliga namnstavning) eller Sweden.

Så, mina fina läsare, om ni någon gång vill känna känslan av att vara ett unikum, så är det inte ett dugg svårare än att åka till andra sidan jorden. The name's Erik. With a K.



(Det smärtar mig att meddela att Uni här har tagit ordentligt med fart och jag står upp till knäskålarna i uppsatser som ska skrivas. Följden blir att bloggen inte kommer vara riktigt lika uppdaterad som tidigare. Typsikt, just när jag fått upp farten.)